Skjut inte budbäraren

Jag & familjen skulle på semester till Alicante, Spanien med byte av flyg i Bryssel. Vi packade som alltid badkläder i handbagaget, för man vet ju aldrig om bagaget efter ett byte blir lite försenat & kommer fram någon dag senare. Men vad hände? 

Alla fyra väskorna saknades på flygplatsen & vi tänkte att de kommer väl i morgon. Men nej då, efter 2 dagar meddelar flygplatsen att vi får åka & handla det vi behöver & spara kvittot för att få ersättning senare. Jag är inget stort shoppingfan, speciellt inte när man måste hitta något & definitivt inte när man måste hitta saker till 4 personer! En halv semesterdag fick läggas i ett shoppingcenter - inte vad jag tänkt att ägna dyrbar strand & soltid åt direkt......

Men väskorna dyker nog snart upp...... Jag som oftast ser halvfulla glas tänker att så blir det, nån dag till bara. Min man som oftare har halvtomma glas börjar misströsta. Efter 4 dagar börjar även mitt glas att tömmas, jag menar hur svårt kan det vara att transportera några väskor till rätt destination?

Tur att det finns tvättmaskin i lägenheten som vi hyrt. 

Dagarna går & det är dags för hemresa, utan bagage går det snabbt att packa & det är ju alltid trevligt. Utåt försöker jag hålla masken & en god ton, jag har under årens lopp lärt mig att inget blir bättre av att skrika & bråka, speciellt inte på fel personer. Jag bestämmer mig för att inte ödsla mer tid & energi än nödvändigt på det här debaclet, men inom mig puttrar ilskan & jag har i huvudet redan påbörjat ett långt mail som ska skickas till flygbolaget, oavsett om & när vi får vårt bagage eller inte. För det här är inte okej! 

När vi kommer till flygplatsen försöker vi få hjälp av personalen på plats för att få lite klarhet i vad som har hänt, men de är lika ovetande & oförstående som vi om vad som hänt vårt bagage.

Vid mellanlandningen i Bryssel har jag fått ett röstmeddelande från markpersonalen i Alicante. Jag ringer upp & får beskedet att bagaget nu är i Alicante & det var ju synd att vi hade lämnat landet... Men nu lovar de att skicka det med nästa flyg till Stockholm bara de får min adress. Puh! 

På flygplatsen pratade vi med en annan drabbad familj som jag förstod det hade larmat & bråkat mycket mer på plats gällande sitt bagage, det jag tänkte spara tills vi kom hem. De hade till skillnad från oss inte fått något samtal med besked om bagagefynd men när de själva ringde ner så visade det sig att jo deras bagage fanns också där..... Jaså, ville de ha det till Stockholm?

Jag får ibland höra att jag är naiv & godtrogen då jag alltid tror gott om andra (tills motsatsen bevisats) & alltid utgår från att det löser sig. Kanske inte som jag tänkt det, kanske med visst motstånd eller en omväg, men det löser sig. Om jag hade lagt kraft & energi på att bli arg, oh ja, jag kan bli jättearg & skälla snyggt även på engelska (been there, done that), hade jag fått bättre hjälp då? Hade jag fått mina väskor tidigare & hade jag kunnat njuta någonting av min semester? Jag tror att svaret på det är ett stort NEJ! Man ska aldrig skjuta budbäraren.

Väl hemma på svensk mark & med besked om att bagaget är återfunnet & satt på ett plan mot Stockholm så tror man ju att allt är frid & fröjd & väskorna är snart hemma tillsammans med oss. Men nej, så enkelt är det inte! Först igår, söndag, 4 dygn efter vi kom hem så fick vi hem våra väskor. Bra mycket repigare & buckligare än när vi såg dem sist, men de höll ihop & allt i dem fanns kvar. 

Men nu ska björnen väckas & arga mail ska skickas, här ska det krävas ersättning!

Jag kommer även i fortsättningen ta tro på folks goda vilja & på att det löser sig. Men på nästa resa så blir det ett större handbagage. 

Ha det gott!

Hur länge får man suga på karamellen och vilken är din?

För några år sedan återfann jag min ungdomskärlek löpningen och efter ha harvat på ett tag så bestämde jag mig för att prova på ett halvmaraton, vilket jag gjorde vid två tillfällen under 2014. Flera gånger under det året fick jag frågan om jag inte skulle springa en maraton också. Aldrig i livet, var mitt snabba svar.
Men ett frö såddes och med tiden så växte sig nyfikenheten i mig. Är 4,2 mil möjligt för mig att klara av? Har jag tillräckligt med pannben och kraft att springa så länge? Jag är envis det vet jag, men har jag tålamodet att träna och att göra en och samma sak så länge?

I samband med ett event som jag var med och arrangerade så pratade jag med en riktig långlöpare, Rune Larsson, som är känd just för att han springer långt och länge. Vi pratar här om lopp på 10 eller 24 timmar, så om någon kan det här med uthållighet så är det ju han. Jag frågade honom hur jag skulle tänka för att orka och om det här med att springa långt var någonting för mig. Jag trodde att han skulle komma med en massa tankar och tips på hur jag skulle lägga upp min löpning, träna intervaller och sådant, men istället så sa han: sänk tempot, då orkar du längre och då klarar du det.

Så från att ha springit och jagat km-tider så började jag nu öva mig i att springa långsamt. Det är inte det lättaste kan jag säga, speciellt inte när en som jag är en person som gärna rusar på och vill att saker och ting ska gå undan.
Sakta men säkert hittade jag det jag kallar mitt Rune-tempo, där jag känner att jag kan springa i evigheter bara jag får påfyllning av mat och dryck (och kanske ett toalettbesök). Peppad av Runes ord och min "långsamma" träning så bestämde jag mig, jag gör det! Jag springer ett maratonlopp!

Jag anmälde mig och för exakt ett år sedan idag, var det dags! Målet var att ta mig runt de 42195 metrarna runt Stockholm under maxtiden på 6 timmar. Precis efter start så började det regna och det regnade ordentligt och under hela loppet. Jag harvade på och efter 5 timmar och 14 minuter sprang jag genomblöt över mållinjen på Stockholms stadium. Vilken känsla! Jag har nog aldrig varit så frusen eller trött som jag var då, men lyckoendorfinerna dansade i kroppen och jag kände sådan otrolig glädje!

Så glad över att min kropp klarade det, att mitt psyke höll och att min envishet hjälpte mig både under förberedelserna och under loppet. Min fina medalj är ett kvitto på och bevis för att jag klarar så mycket mer än jag tror.

Jag lärde mig inte bara att jag kan springa långt och länge, jag lärde mig även att allt är möjligt bara man tror på sig själv och vågar. Det är en karamell att suga på länge och en bedrift som jag är stolt över att ha genomfört. Det är också någontng som jag har användning för i mitt övriga liv, både privat och på jobbet. Hur man väljer att utmana sig i vardagen skiljer sig åt, men har du en gång vågat det du trodde var omöjligt så är det lättare att göra det igen, och igen och igen…..

När det inte blir som jag tänkt mig, när det går trögt eller kanske åt skogen, då påminner jag mig om att jag är en maratonlöpare och klarar jag ett maraton, då klarar jag allt!

Jag kommer inte stå på startlinjen på lördag, men mina tankar är med dem som ska springa och det inte utan en liten känsla av avundsjuka. När jag tänker på att springa ett maraton pirrar det skönt i magen och funderingarna om ett deltagande 2017 har börjat gro.

Det var inte igår!

Inser att det är mer än ett år sedan som jag bloggade, men det känns faktiskt som igår....
Efter ett möte den här morgonen så gick jag in på min blogg & jag kände när jag läste några gamla inlägg att jag känner att jag saknar den. Saknar känslan av att skriva till ingen alls, eller till alla som vill läsa. Å den känslan är väl en bra drivkraft till att sätta igång igen? Så nu gör jag gör det! Väcker upp bloggen ur dvalan & kastar mig ut. 

Mycket har hänt under det här året, jag har utmanat mig själv mer än jag någonsin trodde var möjligt & jag har tagit några steg fram men även några tillbaka, mer om allt detta i ett senare inlägg.

Den här våren & sommaren står jag inför en ny stor utmaning som jag inte valde själv, utan som kom till mig & som jag måste ta tag i, gå igenom & leverera på.
Min chef sedan nästan sex år har valt att lämna bolaget för nya äventyr & det har väckt mer tankar & känslor hos mig än vad jag trodde det skulle göra. Obotlig optimist som jag är så är jag övertygad om att det blir bra till slut, men just nu är det lite uppförsbacke & det är inte så att jag ropar hurra varje morgon när väckarklockan ringer. 

Jag har fått en ny tf chef & det är en bra & kompetent person som jag känner sen ca ett år tillbaka. Vi jobbar på bra ihop, men det tar alltid ett par månader att "vänja" sig vid varandra & komma fram till ett bra sätt att arbeta tillsammans på. Så där är jag nu, i ett lätt uppförsbacke där vi lär känna, där jag får visa vad jag kan & vill & där vi tillsammans måste sätta ramarna för vårt samarbete framöver. 

Nu är bloggen igång igen, vaken & nyfiken på vad 2016 har att ge!

Ha det gott!

Att brinna utan att leka med elden

Jag tänkte först börja med att be om ursäkt för mitt frånfälle från bloggandet, men när livet rusar på i 180 km/timmen så måste jag välja bort saker & bloggen är en är en av de saker som då ryker från min ”att göra-lista”. Därför ber jag inte om ursäkt, jag konstaterar faktum, jag valde bort bloggen.

Det pratas om att det är viktigt att brinna för det man gör, att känna passion & göra sådant som ger en glädje & mer glöd.

Om vi tycker att det vi gör varje dag är roligt, utmanande & spännande så blir det enkelt & är det enkelt gör vi det snabbare & bättre plus att vi inte blir trötta på samma sätt.
Men det är viktigt att ha elden under kontroll, så det inte går överstyr & vi brinner av helt & hållet eller att vi bränner våra ljus i båda ändar.

Att gå från att brinna till att knappt glöda är inget långt steg, det enda som krävs är att bränslet (eller syret) tar slut & inget nytt tillförs.

Även den mest engagerade & till uthållige tar slut utan påfyllning av energi. Därför gäller  det att hitta sin egen bränsledepå & göra tillräckligt många depåstopp för att kunna ladda om & för att orka hålla elden vid liv.

Om du inte själv kan se hur fort du springer & de signaler du sänder ut så gäller det att din omgivning fångar upp dem & dig. Tar time-out, ger dig andrum eller bara frågar hur du mår. Det kan räcka för att du själv ska börja reflektera på när du senast fyllde på med bränsle, precis som varningslampan i bilen gör när tanken börjar bli tom.

Hur man fyller på & med vad är individuellt. Det viktigaste man måste göra är också det svåraste. Du måste säga nej & välja bort, du måste vara modig. Inte för att sätta någon annan i skiten utan för att rädda dig själv. Tänk på säkerhetsvideon när du sitter på ett flygplan, se först till att du själv får syre, innan du hjälper de runt omkring.

Alla har vi väl någon i vår närhet som inte bara luktat på tapeten utan även sprungit rakt in i den, kanske har du det själv? Har man "tur" kliver man rakt igenom & kommer kanske snart ut på andra sidan väggen, med nya insikter, ny kraft & med framtidstro. Men alldeles för många hamnar mellan tapeten & väggen & står där i spacklet & stampar, oförmögna att gå åt något håll alls. Då, när varje dag & kanske varje andetag ett maratonlopp finns det ingen quick-fix eller energibar som får igång dig igen, då är det bara ren syresättning som gäller.

Det är en svår balansgång & det finns lika många lösningar som det finns människor som behöver dem, det gäller bara att rätt person hittar sin lösning.

Så till dig som brinner vill jag säga: tänk på att inte brinna för mycket utan att ta regelbundna stopp för påfyllning av energi. Till dig som har brunnit för mycket vill jag ge en stor kram med massor av energi, kärlek & mod.

Kan man tävla i allt?

Hela Sverige är infångade i "mello-träsekt" & alla har en åsikt om låtar, artister & paus-underhållning vare sig vi följer det slaviskt eller mest från sidan. Det rasas, hyllas & dissas från höger till vänster & den återkommande frågan är: kan man tävla i musik? Vilka fördelar har kända artister mot nykomlingar, stora skivbolagsplånböcker mot små börsar & hur mycket påverkar media?

Samtidigt har skid-VM gått av stapeln i Falun & Sveriges fantastisk trupp har slagit rekord i antalet medaljer under ett VM. Även här finns diskussionen om vem som har fördelar av mycket snöande eller lite under loppet, rätt vallateam eller är det helt enkelt förmågan att vara bäst när det gäller?

För ett år sedan fick jag utmärkelsen Office Profesional award & för någon vecka sedan fick min superkollega Pernilla den fantastiska utmärkelsen Upcomming profesional Award. Båda priserna delades ut i samband med konferensen Vidgade Vyer i Stockholm. Även här kommer ju frågan: kan man verkligen tävla i att vara bra på sitt jobb?

Om du frågar mig, så kan man tävla i allt! Men det är svårt att tävla när man inte kan påverka utgången fullt ut, när någon ska bedömma det jag gör & det inte så stor roll hur tjockt pannben jag har.

Jag älskar att tävla så jag skapar jag mina egna tävlingar i min vardag, jag utmanar mig själv & tävlar, mot mig själv eller mot andra (med eller utan deras vetskap) i allt från att orka springa en sträcka snabbare än sist, vara före någon uppför trappan eller först in i tunnelbanevagnen. Barnsligt kanske, men görgött me den härlig spänningshöjare i vardagen.

Jag har alltid gillat att vinna men på senare tid har jag även insett att jag har ett pannben som är mycket tjockare än jag trodde & det tar inte många sekunder innan hornen växer ut när det är tävling på gång.
Ibland beteer jag mig nog helt galet. Ett exempel är när jag för ett tag sedan var på gruppträning med en löpargrupp.  Att jogga tillsammans i en grupp gick finemang & jag brydde mig inte så mycket om hur jag låg till i klungan, men så snart en backe tornade upp sig så växte hornen & jag bara måste vara först upp.

Ikväll ska jag utmana mig själv att testa en för mig helt ny träningsform, HIT. Jag fick den beskriven som att "kräks du inte så kommer det i alla fall smaka illa i munnen" eller "man dör nästan".... Avskräckande säger vissa, lockande & utmanande säger jag (just nu i alla fall), men vem vet hur det känns där & då?
Jo, den som lever får se.

Ha en underbart skön helg!

Planera är lätt, att hålla sig till planen är det svåra

Jag är en sån där som gillar att planera saker, som tycker att längtan & planering är en del av upplevelsen.
För mig betyder inte längtan till någonting annat att jag inte trivs där jag är idag & att  jag inte vill eller kan vara spontan utan ett sätt att krydda livet här & nu. Liksom suga på karamellen i förskott.

Men i vår roll är ju inte planering det lättaste, eller planering är lätt, att hålla sig till planen är det svåra! 
Vi ska vara förberedda men ändå flexibla, ha koll & struktur men ändå kunna se alternativa lösningar på nya eller gamla problem. Eftersom det är motsatser så är det ju inte det lättaste. Hur kan man planera sin vecka så att det finns tid för spontana möten, omflyttningar i kalendrar (som ju kan ta evigheter att få till) & så kallade brandkårsutryckningar?
Här kommer mina bästa tips:

• Ha "egen tid" uppbokad i kalendern så att du inte blir indragen i en massa möten & projekt. Dyker det inte upp något akut så har du tid att ta tag i surdegar som ligger & väntar.
• Ett annat sätt är att inte ha för många deadlines, jag har exempelvis tackat nej till att skriva protokoll på möten vars protokoll måste vara klara inom en viss tid eftersom jag har svårt att hålla deadlines med kort varsel, speciellt inte om det är långa möten som gör att mailkorgen är överfull när man är tillbaka.
• Gör en sak i taget. 
• Skriv ner sånt som dyker upp när du är upptagen med annat & gå tillbaka till den listan när du har "egen tid"
• Försök att hålla nere antalet mail i inkorgen, sortera, delegera & släng.
• Ta bort push-notiser i mobilen, du behöver ingen på minnelse om att du har mail, det vet du redan att du har. Att ständigt bli på mind om hur många olästa mail du har gör inte livet lättare.
• Lär dig att tacka nej
• Lär dig att ta hjälp & delegera
• Innan du tar tag i någonting som du får över dig, fråga hur bråttom det är & hur viktigt det är.
• Be om hjälp med att prioritera
• Arbeta fokuserat under en kortare tid (25 min) & ta mikropauser mellan. Detta kallas Pomodoro-metoden & ska enligt experterna vara det effektivaste sättet att få fullt fokus

Ha en härlig  vecka!

Gästbloggarvecka

Hej
Den här veckan gästbloggar jag på Företagsuniversitetets blogg. 
Trevlig läsning!
http://www.foretagsuniversitetet.se/Bloggar/Executive-Assistants/Vad-har-du-paa-din-axel

Tiden flyger

När det är stressigt & man har 1000 saker igång samtidigt & alla drar & sliter i en det är då som man vill att tiden ska stoppa upp eller i allfall gå lite långsammare. Men inte då, klockan går & dagarna passerar i en rasande fart & helt plötsligt har det gått en månad på det nya året!

Hjälp! Vad hände? Det var ju så mycket jag skulle hinna med....

Inget går enligt min plan, inte ens träningen inför vårens stora utmaning, som ju inte bara är en sporre & någonting jag längtar till,/fasar för det är även en välbehövlig ventil i en stressad vardag.
Utan träningen vet jag inte hur jag skulle orka. Det är viktigt med tid för återhämtning, tid för en själv. Vad man gör är helt valfritt, bara det är någonting man tycker om & mår bra utav.

Jag & min chef pratar ofta om vikten av att ha balans i livet. Den ena vågskålen (jobb) får inte väga tyngre än den andra vågskålen (fritid/återhämtning). Obalans fungerar korta perioder men  inte för för länge. Då tar man slut. Där gäller det att hjälpa varandra att hitta den där balansen.

Om ni inte redan pratar om det så är det dags för dig att föra upp det på agendan vid ert nästa samtal.

Tid för vila

Hej
Nu är vi snart inne på de sista timmarna inför en förhoppningsvis lång och skön ledighet.

När jag drömmer om att få en stund för mig så innefattar det oftast en bra film. Jag älskar att se på film och ser nästan alla typer av filmer. Vissa filmer är ju som goda vänner, man kan se dem om och om igen och upptäcka nya saker, vinklar och personer så jag ser gärna om filmer som jag gillar.

 

Film ÄR bäst på bio, i alla fall filmer som innehåller mycket teknik och ljud. En komedi eller relationsdrama ser jag dock lika gärna hemma framför tvn.

Jag kanske inte ser ut som en Fantasy- eller Sci-fi person, men jag går igång totalt på Sagan om ringen-trilogin, Hobbit, Harry Potter & jag tycker att X-men filmerna är riktigt bra. 

 

Så här kommer årets sista blogg från mig, full med filmtips för alla tillfällen, håll till godo!

Har du inte sett Harry Potter-filmerna så passa på att köra ett HP-marathon, filmerna blir så mycket bättre om man ser dem i en följd. Å nej, det är inte bara för barn.

Sen som jag nämnde ovan, Sagan om ringen-trologin är ett måste, liksom de två Hobbitfilmerna som ju också finns på dvd, sen får du springa till en biograf för att se den sista delen i trilogin.
Jag gillar även Hungerspelen-filmerna så just nu väntar jag och tonårsdottern på den sista delen som kommer på bio lagom till nästa jul.

Lite feel good-filmer som jag vill rekomendera, (vissa av dem kanske speciellt så här i jultider): New Years Eve, The Holiday, Love Actually, The Notebook eller varför inte vad som helst med underbare Hugh Grant, ex Nothing Hill, Music and lyrics eller Bridget Jones dagbok.

Om ni inte har sett Inglourious basterds eller Sleepers med Brad Pitt (han är faktiskt mer än bara snygg) så se dem, han har varit med i väldigt många bra filmer: Höstlegender, En fiende mitt ibland oss, Möt Joe Black och 7 år i Tibet är bara några exempel. Kuriosa om Brad är att han nästan alltid äter i sina filmroller, har hört att det är för att han inte hinner äta annars men det kan ju också bero på att filmproducenterna kommit på att få personer äter så snyggt som han...
Quentin Tarantino som gjort Inglourious basterds har bla även gjort otäcka men så bra Django Unchained, med många fantastiska skådespelare.
Den store Gatsby med Leonardo DiCaprio är också bra och har helt galet bra filmmusik, precis som Moulin Rouge! av Baz Luhrmann som ju även gjort fantastiska Australia.
Sen är ju Gudfadern-filmerna så värda att se igen! Det behövs ingen motivering varför du ska se dem igen.

Det har ju gjorts en del filmer på assistent-temat och den bästa är väl Djävulen bär Prada  med underbara, underbara Meryl Streep och 9-5 med bla Dolly Parton och Jane Fonda. 

Jag har även en förkärlek för brittiska kostymdramer, min absoluta favorit är Jane Eyre (tv-versionen från 2006). North and South (tv-serie från 2004) är också bra, dock inte att förväxlas med 80-tals serien med Patrik Swayze.
Men sen har vi ju resten av den brittiska kostymdrame-skatten: Northanger Abbey, Stolthet och Fördom, Emma, Förnuft och känsla, Övertalning, Mansfield Park mm, mm.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, när man väl börjat söka på en film eller skådis som man gillar så blir det till slut ett långt pärland av filmer, regisörer och skådisar som har gjort filmer tillsammans. Det finns helt enkelt hur mycket film som helst där ute, bara att välja och vraka allt efter humör och tur är väl det.

Med den här:  New Years Eve vill jag önska er alla en fantastisk god jul, ett gott slut och ett gott nytt år!

Kram Maria

Glad Lucia

Vilka veckor det har varit!
Helt galet mycket både privat och på jobbet, precis som alltid i december och ändå lär man sig aldrig!
Folk beter sig som att allt som inte hinns innna jul aldrig kommer att hinnas och då går världen under. För man vet ju aldrig vem som inte kommer tillbaka efter julledigheten....
Men alltid tar jag fredag med förhoppningen att nästa vecka blir det lugnare, då hinner jag ta tag i surdegar och då hinner jag vara lite mindre stressad, så även idag.

Idag har jag & mina fantastiska kollegor i ledningsgruppen och övriga ledare på vår enhet haft vårt årliga Luciatåg för medarbetarna. När vi pratade efteråt var det en kollega som sa, "tänk vad kul det är att larva sig lite". Och så är det ju, vi behöver larva oss, tänka utanför boxen, bjuda till & låta andra skratta åt och med oss.
Vi som lussar har roligt och jag tror att medarbetarna uppskattar det både för att det är helt galet vad dåliga vi är på att sjunga men också för att vi bjuder på oss själva. 

Glad Lucia på er och trelig helg!

Kolla in den här, den är underbar!
https://www.youtube.com/watch?v=pAoL07ddG2E
 

Tänk vilka tankar en vanlig brevkniv kan dra igång

Förra veckan var jag & höll en föreläsning på EUMA East och som tack för det så fick jag en fin brevkniv. Jag visade den för mina barn (10 och 14 år gamla) som lade sina pannor i djupa veck och tittade förvånat på den konstiga saken. ”Aha”, utropar den yngsta, ”det är en sån där gammaldags sak som man öppnar kuvert fint med… men vem gör det?” I nästa stund säger hon, ”den är tung så man kan slå dumma personer i huvudet med den och det kan ju vara bra att ha!”

I våras var familjen och provkörde en ny bil, säljaren försökte med alla medel att övertyga var och en i familjen om att den här bilen var svaret på våra bildrömmar. ”Titta här”. Säger han och pekar på stereon, ”den har en CD-växlare för sex skivor, bara att mata in och lyssna i timmar”. Tonåringen ser frågande ut och när vi sitter själva i bilen utbrister hon: ”vem har ens sex CD-skivor, alla normala har väl Spotify!”

Så nu sitter jag här med min ”brevknivsbatong” och funderar lite på det här med saker som i den ena stunden anses vara modernt och kanske livsnödvändigt till att i nästa stund vara helt bortglömt eller kanske har fått en helt ny funktion.

När jag började jobba som receptionist i början av 90-talet, fanns inte mail på kontoret. Meddelanden skrevs på små lappar, tillverkade just för det ändamålet (vad gör tillverkaren av de blocken idag?) och lapparna lämnades över allt eftersom man hade tid att lämna över dem.

För att inte tala om den nästan heliga teleprintern som stod i ett hörn av resebyrån som jag jobbade på ett kort tag efter gymnasiet. På den skrev vissa utvalda medarbetare snabba och korta meddelanden till hotell världen över, för alla hade ju inte den där moderna faxen som stod på sin tron i ett annat hörn av kontoret.

Äldre kollegor berättade om turismens ”barndom” där flygplan och båtar fanns som planritningar som fylldes upp genom att resenärens namn helt enkelt skrevs på en stol eller en hytt och så var den bokad så snart det var synkat med flygbolaget eller rederiet i fråga.

Vem faxar idag och vem kan ens starta en teleprinter och läsa de långa, smala och väldigt kryptiska meddelanden som kommer ut ur den?

Hur många assistenter kan konsten att stenografera och hur många skriver protokoll för hand för att sedan renskriva på datorn?
Vem minns ljudet av snurrplattan på telefonen eller när skrivmaskinen bytte rad? Vem minns hur det var när man snällt fick sitta och vänta på ett telefonsamtal eftersom telefonen inte gick att ta med sig i fickan och  när man som tonåring ute på stan alltid var tvungen att ha 2 kronor i fickan så att det åtminstone gick att ringa hem?

Med den teknikutveckling som har varit de senaste 30 åren så känns det ibland som att jag är stenålders, men det är bara att ta sig an den nya tekniken och försöka hänga på i utvecklingen, annars är man ju helt ute!

Så vad är självklart idag och helt borta i morgon?

Ja, vem vet? Min utmaning just nu ligger i att jag har gett mig den på att lära mig handkontrollen till vårt Play Station…, men jag bara undrar: vad är det för fel på en vanlig fjärrkontroll?

Ha det gott!

 

 

 

 

 

Nyfiken i en strut!

Jag har i hela mitt liv fått höra att jag är nyfiken & det har ofta varit med underförståelsen att det är någonting negativt. Å det är sant, jag ÄR nyfiken, men jag vägrar att acceptera att det skulle vara negativt. Om jag inte frågar får jag oftast inte veta & allt beror väl på vad jag gör med den nya kunskapen. 
Jag frågar för att jag vill veta, för att förstå & för att kunna hjälpa. Jag frågar för att kunna utvecklas både som människa & i mitt jobb & jag frågar för att jag är övertygad om att den som frågar får svar. 
Alla som brinner för något älskar att berätta om det för andra & det spelar ingen roll om det är ett fritidsintresse eller profession, brinner man så gör man. Att då få frågor om vad man gör, hur & varför lyfter personen & han/hon får framstå som en kunnig expert. Genom mina frågor får jag alltså någon annan att lysa samtidigt som jag lär mig någonting nytt. Två flugor i en smäll. 
Att fråga om råd & fråga om hjälp är någonting som vi alla gör dagligen men vissa frågor är svårare att ställa, men även de frågorna förtjänar ett svar.  Fråga dina kollegor vad de tycker om ditt beteende, vilka egenskaper du har & ditt arbetssätt. Det är utmanande & läskigt, men du växer, & lär dig en massa, jag lovar. För att göra det mindre jobbigt så kan du fråga via mail, då slipper du en pinsam tystnad i väntan på ett svar.  Ett annat bra tillfälle är när någon ger dig beröm, be dem utveckla vad det var som du gjorde som var bra istället för att bara säga tack.  Utmana dig själv, våga fråga! 
En annan bra sak med att fråga mycket är att du blir en jäkel på frågesport! 

Ha det gott vänner!

Är du en stjärna på ditt jobb?

Hej fantastiska executives/assistenter/side-kicks/sekreterare (eller vad ni nu kaller er på jobbet)
Fantastiska är ni i allafall, det är vet jag!
Nästan varje dag är jag i kontakt med andra assistenter, både internt & externt & jag slås ofta av hur duktiga & kloka alla är.
Det känns ibland som att det inte finns några problem i världen som vi inte kan lösa tillsammans, men då pratar jag såklart inte om Ebola, IS & Ukraina utan kalenderpanik, möteslogik & andra vardagsbestyr som är viktiga i den lilla världen där vi rör oss.

Är du en stjärna på ditt jobb eller känner du en?
Missa inte att nominera henne/honom till utmärkelsen Office professional Award 2015 eller är du eller känner du en spirande talang så nominera till Årets Upcoming Office professional.
Mer information finns här: http://www.officeprofessional.se/

Det är bara Jante som säger att du inte kan be din chef eller kollega att nominera dig eller varför inte nominera dig själv?
Du är ju grym!

Trevlig helg på dig förresten, snart är den ju här!

Att tanka energi

Att livet rullar på i ett högt tempo är ju numera en del av livet.  Vi rusar fram & försöker hålla jämt  tempo med alla runtomkring & ibland går det så fort så att man nästan blir yr. 
När man är så där stressad så man inte ens tar sig tid att gå på toaletten. Axlarna åker upp & andningen blir ytlig & når inte ner i magen så som den ju borde.  
Det är då man ska ta  sig tid att tanka energi!
Gör någonting som du tycker om. Baka, spring, sy, safta, sylta, läs en bok, ta ett bad eller se en film. Vad som helst som ger dig energi att orka lite till. 
Ikväll har jag varit på en välbehövlig "tankning" & träffat assistent-/nätverkskollegor som jag lärde känna vintern 2012/13 då vi sågs ett par dagar varje månad under ett halvår & de ger mig sån energi. 
Jag blir glad bara att tänka på dem så då är det ännu härligare att ses "IRL". Alla var inte där  & det är inte så konstigt eftersom vi bor utspridda över landet , men vetskapen om att "mina tjejer" finns där ute & i mångt & mycket delar min vardag gör tunga dagar lite lättare. Men nu åker jag hemåt med ny energi i bagaget så att jag klarar mig ett tag till   
Kram på er! 

Ändrade planer

Snart har ännu en vecka passerat & jag har hunnit ungefär hälften av det jag hade tänkt. En ganska vanlig vecka alltså. 

Vissa saker har jag aktivt valt bort för att jag inte hunnit & jag har prioriterat om i min lista men när "någon annan" prioriterar åt mig det är då det skaver...

Vem är då den där "någon annan"?

Ibland är det chefen, men oftast är det någon eller någonting som du inte kan kontrollera, mitt fall den här veckan var det tekniken.

I tisdags skulle jag sitta hemma & jobba för min yngsta dotter hade ett läkarbesök inplanerat & jag hade ju ändå en mailbox att rensa, två mötesprotokoll att skriva & en del kallelser att skicka så det passade ju bra att göra det. 

Morgonen började bra & jag fick iväg en hel del som legat & väntat (mognat) ett tag. Helt plötsligt fryser skärmen & jag ser hur program efter program stänger ner.  Jag tänker att det är ju ingen ide att ringa IT innan jag provat att starta om så jag gör det, men vad händer då? Jo när datorn går igång igen inser jag att ett av de två program som jag behöver för att kunna jobba på distans är borta & när jag ringer IT så visar det sig att det avinstalerats & självklart kan det inte återinstalleras om jag inte är på kontoret.. Jo men heja!  

Fungerar inte så bra att jobba då liksom... Jag var så arg så tårarna brände bakom ögonen & jag kände hur axlarna åkte upp & stressknuten i magen växte. 

Så jag gjorde det enda rätta. Jag skrek några väl valda (numera cecurerade) ord & sedan gick jag & städade ett badrumsskåp. 

Det var liksom ingen ide' att hetsa upp sig mer än så eftersom jag inte kunde påverka situationen (jag har långt till jobbet & kan inte bara svänga in & få det fixat) där & då. 

Att-göra-listan blev inte så mycket kortare den dagen, som jag planerat, men oj vilken ordning jag har i badrumsskåpet. 

Superbloggveckans sista inlägg

Hej
Här kommer mitt sista inlägg i Företagsuniversitetes gästblogg.

Den här veckan har verkligen sprungit fram, det säger jag i och för sig nästan jämt, men den här gången menar jag det verkligen. Jag vet inte om det är gästbloggandet i sig som ökat på tempot eller om det är det faktum att det råkade sammanfalla med en annars väldigt hektisk vecka, fullt ös har det varit i alla fall.
Som ni kanske noterat så bloggar jag om livet som assistent http://perfektsidekick.blogspot.se i vanliga fall. Där delar jag med mig av livet som assistent & side-kick, jag blandar högt & lågt & försöker att få till ett inlägg i veckan. Ni får jättegärna följa min blogg.
Är ni intresserade av att veta mer om min föreläsning om hur man blir ett team med sin chef, så har Inhouse filmat ett av mina framträdanden & det hittar ni här: http://www.youtube.com/watch?v=ACt4j3-mS7M (skämskudde fram....)
Ni är också välkomna att kontakta mig på maria.gottberg@skandia.se om ni vill veta mer
Som avslutning vill jag tipsa er om det fantastiska tal underbara, begåvade Emma Watson höll inför FN för några dagar sedan. Tårar i ögonen & ett stort leende, allt på en gång. Ingen skämskudde här inte. http://www.youtube.com/watch?v=p-iFl4qhBsE

Jag önskar kommande bloggare lycka till & en härlig helg till er alla!

Jag stjäl från mig själv

Hej
IIbland lyckas man ju bättre än man förväntat sig & då gäller det att suga på karamellen länge, länge.
Så idag bjuder jag på gårdagens gästblogginlägg på Företagsuniversitets blogg för Executiva Assistenter för jag tycker att det blev så bra (självskryt - kittlar dödsskönt i kistan) & det är någonting som är viktigt men som vi kanske inte sätter ord på, vi förutsätter bara att allt ska fungera, utan någon som helst ansträngning eller tanke.
Så håll till godo, här är min text om hur man blir ett team med sin chef.
Kram Maria

**************************************************************************************
Som ni kanske läst i presentationen av mig så hade jag & min chef inte någon toppenstart på vårt samarbete. Som tur är kan vi idag titta tillbaka på den tiden & skratta åt det & jag tror att vi båda ser oss som vinnare på den resa som vi har gjort tillsammans.
Vårt första samtal var verkligen inte roligt, han tittade mig i ögonen & frågade rakt & ärligt vad jag kunde göra för honom som han inte kunde göra själv. Det uppstod en besvärande tystnad kan jag säga…
Till hans försvar kan jag säga att han kom från en mindre del av vår koncern där alla skötte sin egen del & man hjälptes åt där det behövdes & samarbetet flöt bra eftersom man visste exakt vem som gjorde vad, när & varför samt att kontoret var inte större än att man lätt kunde fånga den man behövde prata med direkt när det behövdes. Han hade dessutom aldrig haft någon assistent och hade ju just därför inte fått se och uppleva vilken positiv skillnad det kan göra när man är en hårt arbetande chef med många olika uppdrag och många direktrapporterande.
Det måste ha varit en stor kontrast att komma till huvudkontoret i Stockholm där det inte bara är många fler personer, det är även olika bolag & längre beslutsvägar.
Men hur gjorde vi då för att få till det samarbete som vi har idag & som vi båda tycker fungerar bra? Till att börja med så bestämde jag mig under det där jobbiga samtalet, att jag minsann skulle besvara hans fråga med det jag kan bäst: att leverera som assistent!
Här kommer lite tips på hur jag tror man gör det på ett riktigt bra sätt:

• Ha tilltro till din egen förmåga - du måste vara självgående, leverera med kvalitet, göra skillnad, vara ödmjuk & samtidigt ha skinn på näsan.
• Ha förtroende för varandra – er relation måste bygga på ömsesidigt förtroende, öppenhet, integritet, lojalitet, ansvarstagande & tydlighet.
• Våga fråga, ifrågasätta & be om hjälp – du behöver inte kunna eller vara bäst på allt.
• Var ärlig med vad du kan & vad du inte kan, vad du vill & vad du inte vill. Vissa av våra arbetsuppgifter kommer med jobbet, så är det för alla, men våga be om hjälp från andra när du känner att det behövs.
• Var bättre än din chef på vissa saker & glöm inte att påminna honom/henne om det ibland.
• Lär dig vilka som är dina styrkor, se till att lyfta dem ytterligare & fortsätt att utvecklas därifrån du är.
• Ta reda på dina svaga sidor & jobba med dem för det som är dåligt kan alltid bli bättre. Om det är svårt, be om hjälp. Fråga om råd, be om återkoppling på ditt jobb & ditt beteende, lyssna i ditt nätverk, var nyfiken på vad du kan göra bättre eller på ett annat sätt.
• Våga tacka ja till utmaningar, våga se dina rädslor i ögonen & låt dig utvecklas till någonting större.
• Ha roligt på jobbet!

Idag har vi ett nära samarbete & vi kan ibland vara så synkade att vi tänker på samma sak samtidigt. Vi kompletterar varandra & han vet att jag gör det jag lovat & jag vet att han backar upp mig & står bakom de beslut jag fattar i min roll.
Naturligtvis ligger en stor del av vår framgångssaga i att vi synkar som individer och att våra respektive personligheter passar bra ihop – det är något som gäller i större eller mindre utsträckning i alla relationer. Där har vi haft tur, men en lika stor del handlar om ett medvetet och intensivt arbete med att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för att vi ska kunna bli ett team och DET kan alla göra!

Den här veckan duggar det tätt

Hej
Här är länken till dagens gästblogg på Företagsuniversitetets hemsida
http://foretagsuniversitetet.se/Bloggar/Executive-Assistants

Trevlig läsning!

Så har man gått & blivit gästbloggare nu också

Hej
Vilken start på veckan!
 Huvudvärken sitter som en oklädsam mössa & vädret speglar mitt humör på ett perfekt sätt. Jag tror att jag ska försöka övertala min kollega att den där idén med en härlig sprakande brasa på jobbet inte är helt fel tankesätt. Kanske inte uppskattas av säkerhets- & brandskyddsansvariga, men vi ska ju tänka utanför boxen...

Den här veckan ska jag gästblogga på Företagsuniversitets blogg för Executiva Assistenter & jag gör det enkelt för mig & lägger in det första inägget här
http://foretagsuniversitetet.se/Bloggar/Executive-Assistants

Ha en härlig vecka!

Krama dig själv ibland

Hej mina vänner!
September börjar gå mot sitt slut & den härliga doften av september & oktober börjar smyga fram på morgnarna när termometern har börjat leta sig ner mot nollstrecket i en väldig fart. Det kanske bara är jag som tycker att just de här månaderna doftar på ett särkilt sätt men det doftar höst, klar luft, fallande löv & solkysst kyla.

September & oktober är två underskattade månader enligt mig, vissa ser dem bara som transportsträcka till december men det är två månader som är värda att njuta av.
Det kan ju vara så vackert & härligt den ena dagen men mörkt, kallt & grått den andra. Passa på att njuta av solen & den klara luften de fina dagarna & när det är grått, regnigt & tråkigt; tänd ett ljus istället för att förbanna mörkret.

Det synsättet kan man även ta med sig i sin vardag, på jobbet.
Den ena dagen flyter fram som smort, vi producerar & levererar på löpande band, vi hjälper, stöttar & ser till att allting flyter på. Nästa dag är allt kaos & inget fungerar, tidschemat spricker, folk är stressade & kanske inte visar sina bästa sidor, inte du heller kanske?

När du har de där bra dagarna, ta dig tid till att njuta av dem, spara snälla kommentarer &  meddelanden i hjärtat & i en mapp i din mailbox. Ge dig själv en klapp på axeln, du är bra på ditt jobb, du är en bra kollega & en fantastisk assistent.

När de dåliga dagarna kommer, plocka fram de positiva orden, läs de glada uppmuntrande mailen, ge dig själv en kram (det går faktiskt) & kom ihåg att du är fantastisk!
Du är inte vad du gör & låt inte ett misstag eller misslyckande definiera vem du är som person. Jag är övertygad om att 29 av 30 dagar gör du ett utomordentligt jobb, med en underbar attityd & ett fantastiskt resultat så låt inte den där enda dagen förstöra resten av månaden.
Tänk på att mycket av det just du gör är det ingen annan som kan eller vågar göra.

Här kan du läsa en artikel som summerar vårt jobb på ett ganska roligt sätt