Nu ska jag svära i kyrkan….

Sista inlägget innan sommaruppehållet kommer att handla om det hetaste samtalsämnet just nu & det är inte fattigdom, supervalår eller Fotbolls VM, nej det är vädret.

Med vädret är det ju så att det bara är att gilla läget, det enda man kan göra är att acceptera & göra det bästa av situationen. Har man möjligheten kan man ju solsäkra sommaren med en resebokning, men då finns alltid risken/möjligheten att vädret vänder & de som är kvar hemma får njuta av ett härligt högtryck.

Det vore ju höjden av olycka! Eller inte. Om det skulle bli fantastiskt väder hemma i Sverige just den veckan som jag har fötterna i Medelhavets klarblå vatten så unnar jag verkligen det till dem som befinner sig kvar hemma.

Eftersom vädret inte går att påverka så försöker jag att inte låta mig bli styras av det, men det är inte lätt. Speciellt inte nar man som jag är frusen & nästan alltid tycker att det drar kallt, men det får man lösa med en stor portion tålamod & en varierad garderob för att  kunna låta lusten styra istället för nederbörden.

Det är ju som sagt den hetaste snackisen var vi än går så här års, folk är deprimerade, metrologerna får skäll för att vädret inte levererar & vi suckar & undrar varför vi bor där vi bor.

Så varför inte dra igång med en liten väderrevolution!

Om vi alla skiter i vilket väder det är & gör det vi känner för just nu så kanske fixeringen släpper & vi blir alla lite lyckligare.
Vi är ju uppfostrade med att man ska vara ute på sommaren när solen skiner, inne är vi ju resten av året. Men nu tänker vi om, vill du vara inne & se en film mitt i juli så gör det, utan dåligt samvete, vill du bada i spöregnet så gör det.

Det är ju så ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” & till syvende & sist är det bara du & din inställning som avgör om sommaren blir bra eller inte.

Jag önskar er alla en trevlig sommar!

Kram

Att ta sig tid

Idag var sista dagen i skolan för mina barn & planen var att delta på skolavslutningen på förmiddagen & sedan koppla upp mig & jobba hemifrån på eftermiddag. Då skulle jag ju hinna vara både mamma & effektiv medarbetare på samma dag! 

Men i morse när jag vaknade så tänkte jag om & jag bestämde mig för en heldag med mina tjejer var en bättre plan. Nu när dagen snart är till ända så känns det som rätt val. Vi har ätit en god lunch & haft en mysig eftermiddag tillsammans. Eftersom solen beslutade sig för att gå i moln under eftermiddagen så har vi firat in sommarlovet med ett Harry Potter-race, en helt perfekt eftermiddag om ni frågar oss.

I morgon kommer inkorgen att vara full igen & att göra listan kommer att vara lite längre än jag tänkt, men vad gör det?  Jag har ju tankat energi på det bästa sätt som finns. 

Jag, liksom många andra, jobbar i perioder väldigt mycket & det går ut över familjen. Det är inget vi önskar, men ibland måste man faktiskt. Då gäller det att under lugnare perioder tillåta sig att göra tvärtom & ta lite ledigt för att vara med dem som får stå åt sidan när det är mycket.  I långa loppet måste vågskålarna väga jämt.

Men jag tror att barn mår bra av att se att de vuxna i deras omgivning tycker om sina jobb & är stolta över vad de presterar varje dag, att de gör skillnad & att de gör något som är till nytta för någon annan oavsett vilket yrke de har. 
Om barnen vet vad vi gör hela dagarna, om de vet att vi har roligt på jobbet & de känner att vi kan stå för det vi gör så får de inte bara en bättre förståelse för varför vi jobbar, de får också en förståelse för att det är faktiskt viktigt att ha ett jobb man trivs med & inte bara något som man gör för att man måste samtidigt som man räknar ner dagarna till nästa semester, ledighet eller långhelg. 

Så tänker jag, stämmer det eller är det bara ett sätt att ursäkta mig själv när vågskålen väger ner för mycket på jobbsidan & familjen får stå åt sidan? 
Vem vet?

Jag gjorde det igen!

Så stod jag då där igen. Nervös med tusen fjärilar i magen, en natts dålig sömn i ögonen & en panikslagen undran över vad jag gjorde där...

I vintras var jag en av de tre finalisterna i Office Proffesional Award 2014 & förutom äran att vara nominerad  fick vi även ett varsitt presentkort på tre mentortillfällen hos Inhouse.

Med två mentorträffar avverkade så kan jag säga att det gett mer än jag någonsin trodde! Inte nog med att en av träffarna inspirerade mig till att börja blogga,  det resulterade även i en frukostföreläsning inför deras nätverk av assistenter & de som rekryterar assistenter. 

Jag har hållit min föreläsning på temat "Hur man blir ett bra team med sin chef" vid några tillfällen & då har ju målgruppen varit assistenter. Den här gången var det även andra i publiken & det var lite extra pirrigt. Men samtidigt så är det jag pratar om något som borde fungera för alla som jobbar tätt ihop, inte bara mellan chef & assistent.

Jag har nu hållit föreläsningen ett par gånger (& om några veckor är det fantastiskt nog dags igen). Det är skräckinjagande men samtidigt väldigt, väldigt roligt, det är utmanande men ger en adrenalinkick som sittter i lång tid efteråt. Så jag kommer att fortsätta prata så länge någon vill lyssna & jag fortsätter blogga så länge någon läser. 

Vill du veta mer om Office Proffesionals Award kan du klicka på den här länken http://www.officeprofessional.se/  Kanske blir det du som står som vinnare nästa år?
Vill du veta mer om min föreläsning så hör av dig.

Trevlig nationaldag på er & trevlig helg, må solen skina över oss alla!

Vågar du?

Att våga är förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv. De kloka orden kom från Sören Kierkegaard & det är ju så sant.

Att gå på i de invanda fotspåren är enkelt & oftast totalt oläskigt. Det är klart ibland händer det saker som man inte förutspått eller önskat & då kan det bli darrigt & kanske riktigt otäckt ett tag, men snart faller man in i den vanliga trallen igen & man vandrare på den där upptrampade kända stigen. Kanske lärde man sig någonting under vägen? Kanske uppskattar man livet & sina nära & kära lite mer eller så var det helt enkelt inte så farligt när man ser det i backspegeln. Det lunkar på & man är lugn, trygg & säker ett tag framöver.

Men hur ofta utmanar ni er själva att gå utanför den berömda boxen? Att kasta sig ut i det okända, lite obekväma, hur ofta gör ni någonting som ni inte trodde att ni skulle våga?

Jag är ingen äventyrare som bestiger berg, genomför en Ironman eller vandrar en lång pilgrimsvandring. Nä, jag är nog för bekväm för det, men jag har insett att jag mår bra av att utmana mig själv. Känslan innan det är dags är fruktansvärd. Jag är nervös, ångrar mig, kallsvettas & undrar om jag verkligen är vid mina sinnens fulla bruk, men känslan efteråt slår nästan ALLT. Det adrenalinpåslag som man får när man har genomfört någonting utmanande är fantastiskt & den kan man leva på länge, man känner sig oövervinnerlig. Det är en sådan där känsla som man vill att alla ska få uppleva & man vill framförallt uppleva den igen.

För några år sedan berättade jag för min chef att jag vill bli bättre på att tala inför folk, jag kände mig alltid så obekväm & felplacerad när jag stod i rampljuset & jag ville ha stöttning i att bli bättre på det. Utan att jag riktigt märkte det så började han pusha på mig i olika sammanhang där jag, likaväl som någon annan i gruppen, kunde hålla en presentation eller föra flera personers talan. Situationer där jag normalt tagit ett steg tillbaka & låtit någon annan prata, fastän jag ju egentligen tycker väldigt mycket om att tycka & tala. När jag sedan vid den här tiden förra året fick en förfrågan om att föreläsa på en assistentkonferens på temat ”Hur man blir ett team med sin chef” & jag hörde mig själv tacka ja så trodde jag att jag blivit galen.  Men jag skrev mitt tal & filade på mitt framträdande & gjorde det, inte bara en gång utan två inom loppet av några veckor. Det var rent ut sagt skitläskigt & jag var så skakis, men jag älskade det! Jag har nu hållit min föreläsning några gånger, några fler är inplanerade i vår & jag hoppas att det blir fler tillfällen framöver. Den feedback jag fått, både direkt & efteråt är underbar & bidrar till att jag utvecklas som person både privat & i min yrkesroll.   

Ikväll är det dags för en helt annan typ av utmaning, det är dags för sommarens bootcamp/militärträning. Ja, du läste rätt! Jag gjorde detsamma förra sommaren & jag anmälde mig igen trots att jag nu vet vad som väntar. Jag vet hur jobbigt det kommer att bli, hur ont jag kommer att ha & att jag kommer att ångra mig många gånger, men jag vet också hur härligt det kommer att kännas efter varje enskilt pass & hur stark jag kommer vara i både kropp & själ efter sex träningsintensiva veckor.

Vad skulle du vilja våga? Har du ens tänk på det? Om inte, tänk tanken högt för dig själv eller dela den med någon annan. Jag tror att om man uttalar sin dröm/vilja högt så blir den mer konkret & du vet aldrig vad som händer för ett tu tre har du sagt den till någon som faktiskt hjälper dig att ta språnget.

Jag är ju inte ensam!

Hej
Jag är fortfarande i lite av ett chocktillstånd på responsen efter förra veckans inlägg. Inte trodde jag att det skulle vara så många som återkopplade och/eller delade vidare mina tankar om livspusslets vara eller inte vara.
Jag vill dela med er av en artikel som jag hittade för ett tag sedan på samma tema
http://chef.se/sa-botar-du-din-buzyness-las-artikeln-som-forandrar-ditt-liv/

Kanske kan vi starta en ny trend? Vi kan ju i alla fall börja med att påpeka galenskapen med livspussel när det kommer upp som samtalsämne.

När chocken har lagt sig så återkommer jag med ett nytt inlägg med nya tankar & betraktelser. Tills dess får ni en bild som jag ofta återkommer till & som har hjälpt mig flera gånger, håll tillgodo!

Ha en härlig helg i solen!

Livspusslet är inte till för att lösas

Jag blev i höstas intervjuad av tidningen Finansliv på ämnet ”Hur får man ihop livspusslet?” & jag tror att journalisten blev lite förvånad när jag svarade att jag inte tror på det här med livspussel som ska lösas, så intervjun tog en liten vändning.

Jag tror nämligen att det vi kallar livspussel helt enkelt är livet. Vi måste inse att vi inte kan göra allt, speciellt inte på en gång. Om man kallar det pussel tror jag att man lurar sig själv eftersom det är lätt att tro att det går att tillföra fler & fler pusselbitar & i slutändan om man är riktigt duktig/effektiv/smart (du väljer) får man ihop pusslet & blir så där härligt lycklig & avslappnad.

Vi ser på & jämför oss med andras lyckliga liv, vi läser i tidningar & följer bloggar med kända & okända människor som verkar så där harmoniska & tillfreds med allt & alla & vi vill så gärna dit vi också, men hur ska vi kunna det när vi bara målar nya pusselbitar hela tiden?

Alla vill vi vara en fantastisk mamma, pappa, partner, dotter, son, granne, kollega, sportförälder, klassförälder, anställd, chef – you name it! Vi ska hinna umgås med familj, släkt & vänner, vi ska ha vuxentid med vår partner & egentid med varje barn, vi ska även ha kompistid för spahelger & weekendresor. Samtidigt ska vi vara vältränade, snygga, ha ljust, fräscht & välstädat hemma. Våra barn är självklart väluppfostrade, vi har en stor, härlig & spontan umgängeskrets & självklart äter vi mat lagad från grunden & vi bakar allt vårt bröd själva. Jorå så att…

Nä, det pusslet går faktiskt inte ihop!

Jag tror att vi helt enkelt måste lära oss två saker: Välj bort & be om hjälp!

Man kan inte göra allt! Det är ok att säga nej utan att förklara sig. Det är ok att inte ha vårfint i trädgården lagom till Valborg eller julpyntat den första december.

Tänk efter innan du tackar ja, men även innan du tackar nej, för ibland kan man ju lyckas tanka energi även i en innebandycafeteria en gråmulen lördag.

Det är inte fult att be om hjälp (eller köpa hjälp om man vill & kan det). Våga fråga grannen om hjälp med barnen, be familj & vänner om hjälp med skjuts till aktiviteter & kanske finns det en morgonpigg pensionär i familjen som kan följa barnen till skolan/fritids eller förskolan? Om du inte frågar så vet du inte!

Men det är såklart lättare sagt än gjort. Jag har ett arbete som ligger mer än en timmes resa hemifrån, jag valt att pendla för jag vill ha ett utvecklande & utmanande jobb & det finns inte där jag bor. Samtidigt vill jag att mina barn ska få växa upp i en liten småstad i en lugn miljö med våra "sociala livlinor" nära till hands. Jag inte hade kunnat ha det så här om det inte varit för min fantastiska jämställda man , svärmor, föräldrar, grannar & vänner. Men det är ett aktivt val som jag står för.

Med långa dagar & mycket tid i kollektivtrafiken så får jag göra avkall på t.ex. träning & ett spontant vardagsumgänge med mina vänner.  Det jag får istället är egen tid på bussen när jag kan läsa böcker, se på film/tv, blogga, prata/chatta med vänner, planera, surfa, jobba eller sova, sådant som jag inte skulle hunnit om jag inte haft min långa resväg. Jag har under åren lärt mig att inte se pendlandet som bortkastad tid utan som min egen tid. Men jag erkänner: det blir både hämtmat, halvfabrikat & köpebullar när inte ork & tid räcker till, tro inget annat!

Jag tror att just du (& den du eventuellt lever med) måste bestämma er för vad som är viktigt för er & sedan får ni göra avkall på vissa viktiga saker för att slippa stress & orimliga krav. Med jämna mellanrum får man sen se över de val man gjort & anpassa dem efter nya förhållande som kommer när barnen växer, arbeten byts osv.

Som min kloka mormor ofta sa: Var sak har sin tid! 

 

Ha det gott!

Rik som ett troll?

Om jag fick 100kr för varje möte jag lyckades klämma in i en redan full kalender så skulle jag vara rik som ett troll.... 
Inledde som vanligt veckan med att titta igenom chefens kalender: fullbokat hela veckan kommande med några pauser för mänskliga behov. 
Över till mailboxen & både min & hans är full med mail om mötesförfrågningar & kallelser & självklart är allt prioriterat & viktigt...
För ett otränat öga kan det se helt hopplöst ut att få till ett möte, men för oss proffs så är inga kalendrar spikade i sten utan det mesta går att lösa. Oftast löser jag det själv men ibland måste jag fråga honom om vilket av alla viktiga & prioriterade möten är viktigast, vad kan vänta & vad kan delegeras? 
Jag kan faktiskt ärligt säga att jag alltid får till det. Kanske inte den tid eller dag de tänkt sig men mötas får de på ett eller annat sätt. 
Du har det säkert likadant, kanske varje dag eller bara ibland. Men glöm för all del inte den där klappen på axeln när uppdraget är utfört. 
Ha det gott!