Tänk vilka tankar en vanlig brevkniv kan dra igång

Förra veckan var jag & höll en föreläsning på EUMA East och som tack för det så fick jag en fin brevkniv. Jag visade den för mina barn (10 och 14 år gamla) som lade sina pannor i djupa veck och tittade förvånat på den konstiga saken. ”Aha”, utropar den yngsta, ”det är en sån där gammaldags sak som man öppnar kuvert fint med… men vem gör det?” I nästa stund säger hon, ”den är tung så man kan slå dumma personer i huvudet med den och det kan ju vara bra att ha!”

I våras var familjen och provkörde en ny bil, säljaren försökte med alla medel att övertyga var och en i familjen om att den här bilen var svaret på våra bildrömmar. ”Titta här”. Säger han och pekar på stereon, ”den har en CD-växlare för sex skivor, bara att mata in och lyssna i timmar”. Tonåringen ser frågande ut och när vi sitter själva i bilen utbrister hon: ”vem har ens sex CD-skivor, alla normala har väl Spotify!”

Så nu sitter jag här med min ”brevknivsbatong” och funderar lite på det här med saker som i den ena stunden anses vara modernt och kanske livsnödvändigt till att i nästa stund vara helt bortglömt eller kanske har fått en helt ny funktion.

När jag började jobba som receptionist i början av 90-talet, fanns inte mail på kontoret. Meddelanden skrevs på små lappar, tillverkade just för det ändamålet (vad gör tillverkaren av de blocken idag?) och lapparna lämnades över allt eftersom man hade tid att lämna över dem.

För att inte tala om den nästan heliga teleprintern som stod i ett hörn av resebyrån som jag jobbade på ett kort tag efter gymnasiet. På den skrev vissa utvalda medarbetare snabba och korta meddelanden till hotell världen över, för alla hade ju inte den där moderna faxen som stod på sin tron i ett annat hörn av kontoret.

Äldre kollegor berättade om turismens ”barndom” där flygplan och båtar fanns som planritningar som fylldes upp genom att resenärens namn helt enkelt skrevs på en stol eller en hytt och så var den bokad så snart det var synkat med flygbolaget eller rederiet i fråga.

Vem faxar idag och vem kan ens starta en teleprinter och läsa de långa, smala och väldigt kryptiska meddelanden som kommer ut ur den?

Hur många assistenter kan konsten att stenografera och hur många skriver protokoll för hand för att sedan renskriva på datorn?
Vem minns ljudet av snurrplattan på telefonen eller när skrivmaskinen bytte rad? Vem minns hur det var när man snällt fick sitta och vänta på ett telefonsamtal eftersom telefonen inte gick att ta med sig i fickan och  när man som tonåring ute på stan alltid var tvungen att ha 2 kronor i fickan så att det åtminstone gick att ringa hem?

Med den teknikutveckling som har varit de senaste 30 åren så känns det ibland som att jag är stenålders, men det är bara att ta sig an den nya tekniken och försöka hänga på i utvecklingen, annars är man ju helt ute!

Så vad är självklart idag och helt borta i morgon?

Ja, vem vet? Min utmaning just nu ligger i att jag har gett mig den på att lära mig handkontrollen till vårt Play Station…, men jag bara undrar: vad är det för fel på en vanlig fjärrkontroll?

Ha det gott!