Skjut inte budbäraren

Jag & familjen skulle på semester till Alicante, Spanien med byte av flyg i Bryssel. Vi packade som alltid badkläder i handbagaget, för man vet ju aldrig om bagaget efter ett byte blir lite försenat & kommer fram någon dag senare. Men vad hände? 

Alla fyra väskorna saknades på flygplatsen & vi tänkte att de kommer väl i morgon. Men nej då, efter 2 dagar meddelar flygplatsen att vi får åka & handla det vi behöver & spara kvittot för att få ersättning senare. Jag är inget stort shoppingfan, speciellt inte när man måste hitta något & definitivt inte när man måste hitta saker till 4 personer! En halv semesterdag fick läggas i ett shoppingcenter - inte vad jag tänkt att ägna dyrbar strand & soltid åt direkt......

Men väskorna dyker nog snart upp...... Jag som oftast ser halvfulla glas tänker att så blir det, nån dag till bara. Min man som oftare har halvtomma glas börjar misströsta. Efter 4 dagar börjar även mitt glas att tömmas, jag menar hur svårt kan det vara att transportera några väskor till rätt destination?

Tur att det finns tvättmaskin i lägenheten som vi hyrt. 

Dagarna går & det är dags för hemresa, utan bagage går det snabbt att packa & det är ju alltid trevligt. Utåt försöker jag hålla masken & en god ton, jag har under årens lopp lärt mig att inget blir bättre av att skrika & bråka, speciellt inte på fel personer. Jag bestämmer mig för att inte ödsla mer tid & energi än nödvändigt på det här debaclet, men inom mig puttrar ilskan & jag har i huvudet redan påbörjat ett långt mail som ska skickas till flygbolaget, oavsett om & när vi får vårt bagage eller inte. För det här är inte okej! 

När vi kommer till flygplatsen försöker vi få hjälp av personalen på plats för att få lite klarhet i vad som har hänt, men de är lika ovetande & oförstående som vi om vad som hänt vårt bagage.

Vid mellanlandningen i Bryssel har jag fått ett röstmeddelande från markpersonalen i Alicante. Jag ringer upp & får beskedet att bagaget nu är i Alicante & det var ju synd att vi hade lämnat landet... Men nu lovar de att skicka det med nästa flyg till Stockholm bara de får min adress. Puh! 

På flygplatsen pratade vi med en annan drabbad familj som jag förstod det hade larmat & bråkat mycket mer på plats gällande sitt bagage, det jag tänkte spara tills vi kom hem. De hade till skillnad från oss inte fått något samtal med besked om bagagefynd men när de själva ringde ner så visade det sig att jo deras bagage fanns också där..... Jaså, ville de ha det till Stockholm?

Jag får ibland höra att jag är naiv & godtrogen då jag alltid tror gott om andra (tills motsatsen bevisats) & alltid utgår från att det löser sig. Kanske inte som jag tänkt det, kanske med visst motstånd eller en omväg, men det löser sig. Om jag hade lagt kraft & energi på att bli arg, oh ja, jag kan bli jättearg & skälla snyggt även på engelska (been there, done that), hade jag fått bättre hjälp då? Hade jag fått mina väskor tidigare & hade jag kunnat njuta någonting av min semester? Jag tror att svaret på det är ett stort NEJ! Man ska aldrig skjuta budbäraren.

Väl hemma på svensk mark & med besked om att bagaget är återfunnet & satt på ett plan mot Stockholm så tror man ju att allt är frid & fröjd & väskorna är snart hemma tillsammans med oss. Men nej, så enkelt är det inte! Först igår, söndag, 4 dygn efter vi kom hem så fick vi hem våra väskor. Bra mycket repigare & buckligare än när vi såg dem sist, men de höll ihop & allt i dem fanns kvar. 

Men nu ska björnen väckas & arga mail ska skickas, här ska det krävas ersättning!

Jag kommer även i fortsättningen ta tro på folks goda vilja & på att det löser sig. Men på nästa resa så blir det ett större handbagage. 

Ha det gott!

Hur länge får man suga på karamellen och vilken är din?

För några år sedan återfann jag min ungdomskärlek löpningen och efter ha harvat på ett tag så bestämde jag mig för att prova på ett halvmaraton, vilket jag gjorde vid två tillfällen under 2014. Flera gånger under det året fick jag frågan om jag inte skulle springa en maraton också. Aldrig i livet, var mitt snabba svar.
Men ett frö såddes och med tiden så växte sig nyfikenheten i mig. Är 4,2 mil möjligt för mig att klara av? Har jag tillräckligt med pannben och kraft att springa så länge? Jag är envis det vet jag, men har jag tålamodet att träna och att göra en och samma sak så länge?

I samband med ett event som jag var med och arrangerade så pratade jag med en riktig långlöpare, Rune Larsson, som är känd just för att han springer långt och länge. Vi pratar här om lopp på 10 eller 24 timmar, så om någon kan det här med uthållighet så är det ju han. Jag frågade honom hur jag skulle tänka för att orka och om det här med att springa långt var någonting för mig. Jag trodde att han skulle komma med en massa tankar och tips på hur jag skulle lägga upp min löpning, träna intervaller och sådant, men istället så sa han: sänk tempot, då orkar du längre och då klarar du det.

Så från att ha springit och jagat km-tider så började jag nu öva mig i att springa långsamt. Det är inte det lättaste kan jag säga, speciellt inte när en som jag är en person som gärna rusar på och vill att saker och ting ska gå undan.
Sakta men säkert hittade jag det jag kallar mitt Rune-tempo, där jag känner att jag kan springa i evigheter bara jag får påfyllning av mat och dryck (och kanske ett toalettbesök). Peppad av Runes ord och min "långsamma" träning så bestämde jag mig, jag gör det! Jag springer ett maratonlopp!

Jag anmälde mig och för exakt ett år sedan idag, var det dags! Målet var att ta mig runt de 42195 metrarna runt Stockholm under maxtiden på 6 timmar. Precis efter start så började det regna och det regnade ordentligt och under hela loppet. Jag harvade på och efter 5 timmar och 14 minuter sprang jag genomblöt över mållinjen på Stockholms stadium. Vilken känsla! Jag har nog aldrig varit så frusen eller trött som jag var då, men lyckoendorfinerna dansade i kroppen och jag kände sådan otrolig glädje!

Så glad över att min kropp klarade det, att mitt psyke höll och att min envishet hjälpte mig både under förberedelserna och under loppet. Min fina medalj är ett kvitto på och bevis för att jag klarar så mycket mer än jag tror.

Jag lärde mig inte bara att jag kan springa långt och länge, jag lärde mig även att allt är möjligt bara man tror på sig själv och vågar. Det är en karamell att suga på länge och en bedrift som jag är stolt över att ha genomfört. Det är också någontng som jag har användning för i mitt övriga liv, både privat och på jobbet. Hur man väljer att utmana sig i vardagen skiljer sig åt, men har du en gång vågat det du trodde var omöjligt så är det lättare att göra det igen, och igen och igen…..

När det inte blir som jag tänkt mig, när det går trögt eller kanske åt skogen, då påminner jag mig om att jag är en maratonlöpare och klarar jag ett maraton, då klarar jag allt!

Jag kommer inte stå på startlinjen på lördag, men mina tankar är med dem som ska springa och det inte utan en liten känsla av avundsjuka. När jag tänker på att springa ett maraton pirrar det skönt i magen och funderingarna om ett deltagande 2017 har börjat gro.

Det var inte igår!

Inser att det är mer än ett år sedan som jag bloggade, men det känns faktiskt som igår....
Efter ett möte den här morgonen så gick jag in på min blogg & jag kände när jag läste några gamla inlägg att jag känner att jag saknar den. Saknar känslan av att skriva till ingen alls, eller till alla som vill läsa. Å den känslan är väl en bra drivkraft till att sätta igång igen? Så nu gör jag gör det! Väcker upp bloggen ur dvalan & kastar mig ut. 

Mycket har hänt under det här året, jag har utmanat mig själv mer än jag någonsin trodde var möjligt & jag har tagit några steg fram men även några tillbaka, mer om allt detta i ett senare inlägg.

Den här våren & sommaren står jag inför en ny stor utmaning som jag inte valde själv, utan som kom till mig & som jag måste ta tag i, gå igenom & leverera på.
Min chef sedan nästan sex år har valt att lämna bolaget för nya äventyr & det har väckt mer tankar & känslor hos mig än vad jag trodde det skulle göra. Obotlig optimist som jag är så är jag övertygad om att det blir bra till slut, men just nu är det lite uppförsbacke & det är inte så att jag ropar hurra varje morgon när väckarklockan ringer. 

Jag har fått en ny tf chef & det är en bra & kompetent person som jag känner sen ca ett år tillbaka. Vi jobbar på bra ihop, men det tar alltid ett par månader att "vänja" sig vid varandra & komma fram till ett bra sätt att arbeta tillsammans på. Så där är jag nu, i ett lätt uppförsbacke där vi lär känna, där jag får visa vad jag kan & vill & där vi tillsammans måste sätta ramarna för vårt samarbete framöver. 

Nu är bloggen igång igen, vaken & nyfiken på vad 2016 har att ge!

Ha det gott!