För
några år sedan återfann jag min ungdomskärlek löpningen och efter ha
harvat på ett tag så bestämde jag mig för att prova på ett halvmaraton, vilket
jag gjorde vid två tillfällen under 2014. Flera gånger under det året fick
jag frågan om jag inte skulle springa en maraton också. Aldrig i livet, var
mitt snabba svar.
Men ett frö såddes och med
tiden så växte sig nyfikenheten i mig. Är 4,2 mil möjligt för mig att
klara av? Har jag tillräckligt med pannben och kraft att springa så
länge? Jag är envis det vet jag, men har jag tålamodet att träna och att göra
en och samma sak så länge?
I samband med ett event som
jag var med och arrangerade så pratade jag med en riktig långlöpare, Rune
Larsson, som är känd just för att han springer långt och länge. Vi pratar här
om lopp på 10 eller 24 timmar, så om någon kan det här med uthållighet så är
det ju han. Jag frågade honom hur jag skulle tänka för att orka och om det
här med att springa långt var någonting för mig. Jag trodde att han skulle
komma med en massa tankar och tips på hur jag skulle lägga upp min löpning, träna
intervaller och sådant, men istället så sa han: sänk tempot, då orkar du längre
och då klarar du det.
Så från att ha springit och
jagat km-tider så började jag nu öva mig i att springa långsamt. Det är inte
det lättaste kan jag säga, speciellt inte när en som jag är en person som gärna rusar
på och vill att saker och ting ska gå undan.
Sakta men säkert hittade jag det
jag kallar mitt Rune-tempo, där jag känner att jag kan springa i
evigheter bara jag får påfyllning av mat och dryck (och kanske
ett toalettbesök). Peppad av Runes ord och min "långsamma"
träning så bestämde jag mig, jag gör det! Jag springer ett maratonlopp!
Jag anmälde mig och för exakt
ett år sedan idag, var det dags! Målet var att ta mig runt de 42195
metrarna runt Stockholm under maxtiden på 6 timmar. Precis efter start så började det
regna och det regnade ordentligt och under hela loppet. Jag harvade på och
efter 5 timmar och 14 minuter sprang jag genomblöt över mållinjen på Stockholms
stadium. Vilken känsla! Jag har nog aldrig varit så frusen eller trött som jag
var då, men lyckoendorfinerna dansade i kroppen och jag kände sådan otrolig glädje!
Så glad över att min kropp
klarade det, att mitt psyke höll och att min envishet hjälpte mig både under
förberedelserna och under loppet. Min fina medalj är ett kvitto på och bevis
för att jag klarar så mycket mer än jag tror.
Jag lärde mig inte bara att jag kan springa långt och länge, jag lärde mig även att allt är möjligt
bara man tror på sig själv och vågar. Det är en
karamell att suga på länge och en bedrift som jag är stolt över att ha genomfört. Det är också någontng som jag har användning för
i mitt övriga liv, både privat och på jobbet. Hur man väljer att utmana sig i
vardagen skiljer sig åt, men har du en gång vågat det du trodde var omöjligt så
är det lättare att göra det igen, och igen och igen…..
När det inte blir som jag
tänkt mig, när det går trögt eller kanske åt skogen, då påminner jag mig om att
jag är en maratonlöpare och klarar jag ett maraton, då klarar jag allt!
Jag kommer inte stå på
startlinjen på lördag, men mina tankar är med dem som ska springa och det inte
utan en liten känsla av avundsjuka. När jag tänker på att springa ett maraton pirrar
det skönt i magen och funderingarna om ett deltagande 2017 har börjat gro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar