tisdag 27 maj 2014

Vågar du?

Att våga är förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv. De kloka orden kom från Sören Kierkegaard & det är ju så sant.

Att gå på i de invanda fotspåren är enkelt & oftast totalt oläskigt. Det är klart ibland händer det saker som man inte förutspått eller önskat & då kan det bli darrigt & kanske riktigt otäckt ett tag, men snart faller man in i den vanliga trallen igen & man vandrare på den där upptrampade kända stigen. Kanske lärde man sig någonting under vägen? Kanske uppskattar man livet & sina nära & kära lite mer eller så var det helt enkelt inte så farligt när man ser det i backspegeln. Det lunkar på & man är lugn, trygg & säker ett tag framöver.
Men hur ofta utmanar ni er själva att gå utanför den berömda boxen? Att kasta sig ut i det okända, lite obekväma, hur ofta gör ni någonting som ni inte trodde att ni skulle våga?
Jag är ingen äventyrare som bestiger berg, genomför en Ironman eller vandrar en lång pilgrimsvandring. Nä, jag är nog för bekväm för det, men jag har insett att jag mår bra av att utmana mig själv. Känslan innan det är dags är fruktansvärd. Jag är nervös, ångrar mig, kallsvettas & undrar om jag verkligen är vid mina sinnens fulla bruk, men känslan efteråt slår nästan ALLT. Det adrenalinpåslag som man får när man har genomfört någonting utmanande är fantastiskt & den kan man leva på länge, man känner sig oövervinnerlig. Det är en sådan där känsla som man vill att alla ska få uppleva & man vill framförallt uppleva den igen.
För några år sedan berättade jag för min chef att jag vill bli bättre på att tala inför folk, jag kände mig alltid så obekväm & felplacerad när jag stod i rampljuset & jag ville ha stöttning i att bli bättre på det. Utan att jag riktigt märkte det så började han pusha på mig i olika sammanhang där jag, likaväl som någon annan i gruppen, kunde hålla en presentation eller föra flera personers talan. Situationer där jag normalt tagit ett steg tillbaka & låtit någon annan prata, fastän jag ju egentligen tycker väldigt mycket om att tycka & tala. När jag sedan vid den här tiden förra året fick en förfrågan om att föreläsa på en assistentkonferens på temat ”Hur man blir ett team med sin chef” & jag hörde mig själv tacka ja så trodde jag att jag blivit galen.  Men jag skrev mitt tal & filade på mitt framträdande & gjorde det, inte bara en gång utan två inom loppet av några veckor. Det var rent ut sagt skitläskigt & jag var så skakis, men jag älskade det! Jag har nu hållit min föreläsning några gånger, några fler är inplanerade i vår & jag hoppas att det blir fler tillfällen framöver. Den feedback jag fått, både direkt & efteråt är underbar & bidrar till att jag utvecklas som person både privat & i min yrkesroll.   
Ikväll är det dags för en helt annan typ av utmaning, det är dags för sommarens bootcamp/militärträning. Ja, du läste rätt! Jag gjorde detsamma förra sommaren & jag anmälde mig igen trots att jag nu vet vad som väntar. Jag vet hur jobbigt det kommer att bli, hur ont jag kommer att ha & att jag kommer att ångra mig många gånger, men jag vet också hur härligt det kommer att kännas efter varje enskilt pass & hur stark jag kommer vara i både kropp & själ efter sex träningsintensiva veckor.
Vad skulle du vilja våga? Har du ens tänk på det? Om inte, tänk tanken högt för dig själv eller dela den med någon annan. Jag tror att om man uttalar sin dröm/vilja högt så blir den mer konkret & du vet aldrig vad som händer för ett tu tre har du sagt den till någon som faktiskt hjälper dig att ta språnget.

torsdag 22 maj 2014

Jag är ju inte ensam!

Hej
Jag är fortfarande i lite av ett chocktillstånd på responsen efter förra veckans inlägg. Inte trodde jag att det skulle vara så många som återkopplade och/eller delade vidare mina tankar om livspusslets vara eller inte vara.
Jag vill dela med er av en artikel som jag hittade för ett tag sedan på samma tema
http://chef.se/sa-botar-du-din-buzyness-las-artikeln-som-forandrar-ditt-liv/

Kanske kan vi starta en ny trend? Vi kan ju i alla fall börja med att påpeka galenskapen med livspussel när det kommer upp som samtalsämne.

När chocken har lagt sig så återkommer jag med ett nytt inlägg med nya tankar & betraktelser. Tills dess får ni en bild som jag ofta återkommer till & som har hjälpt mig flera gånger, håll tillgodo!

Ha en härlig helg i solen!





tisdag 13 maj 2014

Livspusslet är inte till för att lösas

Jag blev i höstas intervjuad av tidningen Finansliv på ämnet ”Hur får man ihop livspusslet?” & jag tror att journalisten blev lite förvånad när jag svarade att jag inte tror på det här med livspussel som ska lösas, så intervjun tog en liten vändning.

Jag tror nämligen att det vi kallar livspussel helt enkelt är livet. Vi måste inse att vi inte kan göra allt, speciellt inte på en gång. Om man kallar det pussel tror jag att man lurar sig själv eftersom det är lätt att tro att det går att tillföra fler & fler pusselbitar & i slutändan om man är riktigt duktig/effektiv/smart (du väljer) får man ihop pusslet & blir så där härligt lycklig & avslappnad.

Vi ser på & jämför oss med andras lyckliga liv, vi läser i tidningar & följer bloggar med kända & okända människor som verkar så där harmoniska & tillfreds med allt & alla & vi vill så gärna dit vi också, men hur ska vi kunna det när vi bara målar nya pusselbitar hela tiden?

Alla vill vi vara en fantastisk mamma, pappa, partner, dotter, son, granne, kollega, sportförälder, klassförälder, anställd, chef – you name it! Vi ska hinna umgås med familj, släkt & vänner, vi ska ha vuxentid med vår partner & egentid med varje barn, vi ska även ha kompistid för spahelger & weekendresor. Samtidigt ska vi vara vältränade, snygga, ha ljust, fräscht & välstädat hemma. Våra barn är självklart väluppfostrade, vi har en stor, härlig & spontan umgängeskrets & självklart äter vi mat lagad från grunden & vi bakar allt vårt bröd själva. Jorå så att…
Nä, det pusslet går faktiskt inte ihop!

Jag tror att vi helt enkelt måste lära oss två saker: Välj bort & be om hjälp!
Man kan inte göra allt! Det är ok att säga nej utan att förklara sig. Det är ok att inte ha vårfint i trädgården lagom till Valborg eller julpyntat den första december.

Tänk efter innan du tackar ja, men även innan du tackar nej, för ibland kan man ju lyckas tanka energi även i en innebandycafeteria en gråmulen lördag.

Det är inte fult att be om hjälp (eller köpa hjälp om man vill & kan det). Våga fråga grannen om hjälp med barnen, be familj & vänner om hjälp med skjuts till aktiviteter & kanske finns det en morgonpigg pensionär i familjen som kan följa barnen till skolan/fritids eller förskolan? Om du inte frågar så vet du inte!

Men det är såklart lättare sagt än gjort. Jag har ett arbete som ligger mer än en timmes resa hemifrån, jag valt att pendla för jag vill ha ett utvecklande & utmanande jobb & det finns inte där jag bor. Samtidigt vill jag att mina barn ska få växa upp i en liten småstad i en lugn miljö med våra "sociala livlinor" nära till hands. Jag inte hade kunnat ha det så här om det inte varit för min fantastiska jämställda man , svärmor, föräldrar, grannar & vänner. Men det är ett aktivt val som jag står för.
Med långa dagar & mycket tid i kollektivtrafiken så får jag göra avkall på t.ex. träning & ett spontant vardagsumgänge med mina vänner.  Det jag får istället är egen tid på bussen när jag kan läsa böcker, se på film/tv, blogga, prata/chatta med vänner, planera, surfa, jobba eller sova, sådant som jag inte skulle hunnit om jag inte haft min långa resväg. Jag har under åren lärt mig att inte se pendlandet som bortkastad tid utan som min egen tid. Men jag erkänner: det blir både hämtmat, halvfabrikat & köpebullar när inte ork & tid räcker till, tro inget annat!

Jag tror att just du (& den du eventuellt lever med) måste bestämma er för vad som är viktigt för er & sedan får ni göra avkall på vissa viktiga saker för att slippa stress & orimliga krav. Med jämna mellanrum får man sen se över de val man gjort & anpassa dem efter nya förhållande som kommer när barnen växer, arbeten byts osv.

Som min kloka mormor ofta sa: Var sak har sin tid! 
 
Ha det gott!


tisdag 6 maj 2014

Rik som ett troll?

Om jag fick 100kr för varje möte jag lyckades klämma in i en redan full kalender så skulle jag vara rik som ett troll.... 
Inledde som vanligt veckan med att titta igenom chefens kalender: fullbokat hela veckan kommande med några pauser för mänskliga behov. 
Över till mailboxen & både min & hans är full med mail om mötesförfrågningar & kallelser & självklart är allt prioriterat & viktigt...
För ett otränat öga kan det se helt hopplöst ut att få till ett möte, men för oss proffs så är inga kalendrar spikade i sten utan det mesta går att lösa. Oftast löser jag det själv men ibland måste jag fråga honom om vilket av alla viktiga & prioriterade möten är viktigast, vad kan vänta & vad kan delegeras? 
Jag kan faktiskt ärligt säga att jag alltid får till det. Kanske inte den tid eller dag de tänkt sig men mötas får de på ett eller annat sätt. 
Du har det säkert likadant, kanske varje dag eller bara ibland. Men glöm för all del inte den där klappen på axeln när uppdraget är utfört. 
Ha det gott!