Att gå på i de invanda fotspåren är enkelt & oftast totalt
oläskigt. Det är klart ibland händer det saker som man inte förutspått eller
önskat & då kan det bli darrigt & kanske riktigt otäckt ett tag, men snart
faller man in i den vanliga trallen igen & man vandrare på den där upptrampade
kända stigen. Kanske lärde man sig någonting under vägen? Kanske uppskattar man
livet & sina nära & kära lite mer eller så var det helt enkelt inte så
farligt när man ser det i backspegeln. Det lunkar på & man är lugn, trygg
& säker ett tag framöver.
Men hur ofta utmanar ni er själva att gå utanför den berömda
boxen? Att kasta sig ut i det okända, lite obekväma, hur ofta gör ni någonting
som ni inte trodde att ni skulle våga?
Jag är ingen äventyrare som bestiger berg, genomför en
Ironman eller vandrar en lång pilgrimsvandring. Nä, jag är nog för bekväm för
det, men jag har insett att jag mår bra av att utmana mig själv. Känslan innan
det är dags är fruktansvärd. Jag är nervös, ångrar mig, kallsvettas &
undrar om jag verkligen är vid mina sinnens fulla bruk, men känslan efteråt
slår nästan ALLT. Det adrenalinpåslag som man får när man har genomfört någonting
utmanande är fantastiskt & den kan man leva på länge, man känner sig oövervinnerlig.
Det är en sådan där känsla som man vill att alla ska få uppleva & man vill
framförallt uppleva den igen.
För några år sedan berättade jag för min chef att jag vill
bli bättre på att tala inför folk, jag kände mig alltid så obekväm &
felplacerad när jag stod i rampljuset & jag ville ha stöttning i att bli
bättre på det. Utan att jag riktigt märkte det så började han pusha på mig i
olika sammanhang där jag, likaväl som någon annan i gruppen, kunde hålla
en presentation eller föra flera personers talan. Situationer där jag normalt
tagit ett steg tillbaka & låtit någon annan prata, fastän jag ju egentligen
tycker väldigt mycket om att tycka & tala. När jag sedan vid den här tiden
förra året fick en förfrågan om att föreläsa på en assistentkonferens på temat ”Hur
man blir ett team med sin chef” & jag hörde mig själv tacka ja så trodde
jag att jag blivit galen. Men jag skrev
mitt tal & filade på mitt framträdande & gjorde det, inte bara en gång
utan två inom loppet av några veckor. Det var rent ut sagt skitläskigt &
jag var så skakis, men jag älskade det! Jag har nu hållit min föreläsning några
gånger, några fler är inplanerade i vår & jag hoppas att det blir fler
tillfällen framöver. Den feedback jag fått, både direkt & efteråt är
underbar & bidrar till att jag utvecklas som person både privat & i min
yrkesroll.
Ikväll är det dags för en helt annan typ av utmaning, det är
dags för sommarens bootcamp/militärträning. Ja, du läste rätt! Jag gjorde
detsamma förra sommaren & jag anmälde mig igen trots att jag nu vet
vad som väntar. Jag vet hur jobbigt det kommer att bli, hur ont jag kommer att
ha & att jag kommer att ångra mig många gånger, men jag vet också hur härligt
det kommer att kännas efter varje enskilt pass & hur stark jag kommer vara
i både kropp & själ efter sex träningsintensiva veckor.
Vad skulle du vilja våga? Har du ens tänk på det? Om inte,
tänk tanken högt för dig själv eller dela den med någon annan. Jag tror att om
man uttalar sin dröm/vilja högt så blir den mer konkret & du vet aldrig vad
som händer för ett tu tre har du sagt den till någon som faktiskt hjälper dig
att ta språnget.