Livspusslet är inte till för att lösas

Jag blev i höstas intervjuad av tidningen Finansliv på ämnet ”Hur får man ihop livspusslet?” & jag tror att journalisten blev lite förvånad när jag svarade att jag inte tror på det här med livspussel som ska lösas, så intervjun tog en liten vändning.

Jag tror nämligen att det vi kallar livspussel helt enkelt är livet. Vi måste inse att vi inte kan göra allt, speciellt inte på en gång. Om man kallar det pussel tror jag att man lurar sig själv eftersom det är lätt att tro att det går att tillföra fler & fler pusselbitar & i slutändan om man är riktigt duktig/effektiv/smart (du väljer) får man ihop pusslet & blir så där härligt lycklig & avslappnad.

Vi ser på & jämför oss med andras lyckliga liv, vi läser i tidningar & följer bloggar med kända & okända människor som verkar så där harmoniska & tillfreds med allt & alla & vi vill så gärna dit vi också, men hur ska vi kunna det när vi bara målar nya pusselbitar hela tiden?

Alla vill vi vara en fantastisk mamma, pappa, partner, dotter, son, granne, kollega, sportförälder, klassförälder, anställd, chef – you name it! Vi ska hinna umgås med familj, släkt & vänner, vi ska ha vuxentid med vår partner & egentid med varje barn, vi ska även ha kompistid för spahelger & weekendresor. Samtidigt ska vi vara vältränade, snygga, ha ljust, fräscht & välstädat hemma. Våra barn är självklart väluppfostrade, vi har en stor, härlig & spontan umgängeskrets & självklart äter vi mat lagad från grunden & vi bakar allt vårt bröd själva. Jorå så att…

Nä, det pusslet går faktiskt inte ihop!

Jag tror att vi helt enkelt måste lära oss två saker: Välj bort & be om hjälp!

Man kan inte göra allt! Det är ok att säga nej utan att förklara sig. Det är ok att inte ha vårfint i trädgården lagom till Valborg eller julpyntat den första december.

Tänk efter innan du tackar ja, men även innan du tackar nej, för ibland kan man ju lyckas tanka energi även i en innebandycafeteria en gråmulen lördag.

Det är inte fult att be om hjälp (eller köpa hjälp om man vill & kan det). Våga fråga grannen om hjälp med barnen, be familj & vänner om hjälp med skjuts till aktiviteter & kanske finns det en morgonpigg pensionär i familjen som kan följa barnen till skolan/fritids eller förskolan? Om du inte frågar så vet du inte!

Men det är såklart lättare sagt än gjort. Jag har ett arbete som ligger mer än en timmes resa hemifrån, jag valt att pendla för jag vill ha ett utvecklande & utmanande jobb & det finns inte där jag bor. Samtidigt vill jag att mina barn ska få växa upp i en liten småstad i en lugn miljö med våra "sociala livlinor" nära till hands. Jag inte hade kunnat ha det så här om det inte varit för min fantastiska jämställda man , svärmor, föräldrar, grannar & vänner. Men det är ett aktivt val som jag står för.

Med långa dagar & mycket tid i kollektivtrafiken så får jag göra avkall på t.ex. träning & ett spontant vardagsumgänge med mina vänner.  Det jag får istället är egen tid på bussen när jag kan läsa böcker, se på film/tv, blogga, prata/chatta med vänner, planera, surfa, jobba eller sova, sådant som jag inte skulle hunnit om jag inte haft min långa resväg. Jag har under åren lärt mig att inte se pendlandet som bortkastad tid utan som min egen tid. Men jag erkänner: det blir både hämtmat, halvfabrikat & köpebullar när inte ork & tid räcker till, tro inget annat!

Jag tror att just du (& den du eventuellt lever med) måste bestämma er för vad som är viktigt för er & sedan får ni göra avkall på vissa viktiga saker för att slippa stress & orimliga krav. Med jämna mellanrum får man sen se över de val man gjort & anpassa dem efter nya förhållande som kommer när barnen växer, arbeten byts osv.

Som min kloka mormor ofta sa: Var sak har sin tid! 

 

Ha det gott!