tisdag 27 maj 2014

Vågar du?

Att våga är förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv. De kloka orden kom från Sören Kierkegaard & det är ju så sant.

Att gå på i de invanda fotspåren är enkelt & oftast totalt oläskigt. Det är klart ibland händer det saker som man inte förutspått eller önskat & då kan det bli darrigt & kanske riktigt otäckt ett tag, men snart faller man in i den vanliga trallen igen & man vandrare på den där upptrampade kända stigen. Kanske lärde man sig någonting under vägen? Kanske uppskattar man livet & sina nära & kära lite mer eller så var det helt enkelt inte så farligt när man ser det i backspegeln. Det lunkar på & man är lugn, trygg & säker ett tag framöver.
Men hur ofta utmanar ni er själva att gå utanför den berömda boxen? Att kasta sig ut i det okända, lite obekväma, hur ofta gör ni någonting som ni inte trodde att ni skulle våga?
Jag är ingen äventyrare som bestiger berg, genomför en Ironman eller vandrar en lång pilgrimsvandring. Nä, jag är nog för bekväm för det, men jag har insett att jag mår bra av att utmana mig själv. Känslan innan det är dags är fruktansvärd. Jag är nervös, ångrar mig, kallsvettas & undrar om jag verkligen är vid mina sinnens fulla bruk, men känslan efteråt slår nästan ALLT. Det adrenalinpåslag som man får när man har genomfört någonting utmanande är fantastiskt & den kan man leva på länge, man känner sig oövervinnerlig. Det är en sådan där känsla som man vill att alla ska få uppleva & man vill framförallt uppleva den igen.
För några år sedan berättade jag för min chef att jag vill bli bättre på att tala inför folk, jag kände mig alltid så obekväm & felplacerad när jag stod i rampljuset & jag ville ha stöttning i att bli bättre på det. Utan att jag riktigt märkte det så började han pusha på mig i olika sammanhang där jag, likaväl som någon annan i gruppen, kunde hålla en presentation eller föra flera personers talan. Situationer där jag normalt tagit ett steg tillbaka & låtit någon annan prata, fastän jag ju egentligen tycker väldigt mycket om att tycka & tala. När jag sedan vid den här tiden förra året fick en förfrågan om att föreläsa på en assistentkonferens på temat ”Hur man blir ett team med sin chef” & jag hörde mig själv tacka ja så trodde jag att jag blivit galen.  Men jag skrev mitt tal & filade på mitt framträdande & gjorde det, inte bara en gång utan två inom loppet av några veckor. Det var rent ut sagt skitläskigt & jag var så skakis, men jag älskade det! Jag har nu hållit min föreläsning några gånger, några fler är inplanerade i vår & jag hoppas att det blir fler tillfällen framöver. Den feedback jag fått, både direkt & efteråt är underbar & bidrar till att jag utvecklas som person både privat & i min yrkesroll.   
Ikväll är det dags för en helt annan typ av utmaning, det är dags för sommarens bootcamp/militärträning. Ja, du läste rätt! Jag gjorde detsamma förra sommaren & jag anmälde mig igen trots att jag nu vet vad som väntar. Jag vet hur jobbigt det kommer att bli, hur ont jag kommer att ha & att jag kommer att ångra mig många gånger, men jag vet också hur härligt det kommer att kännas efter varje enskilt pass & hur stark jag kommer vara i både kropp & själ efter sex träningsintensiva veckor.
Vad skulle du vilja våga? Har du ens tänk på det? Om inte, tänk tanken högt för dig själv eller dela den med någon annan. Jag tror att om man uttalar sin dröm/vilja högt så blir den mer konkret & du vet aldrig vad som händer för ett tu tre har du sagt den till någon som faktiskt hjälper dig att ta språnget.

1 kommentar:

  1. Du är ljuvligt ärligt och självutlämnande - kanske just därför du vågat erkänna dina rädslor som du kunnat övervinna dom. Och att någon annan trott på dig när du själv tvekat. Härligt !!

    SvaraRadera