Hur länge får man suga på karamellen och vilken är din?

För några år sedan återfann jag min ungdomskärlek löpningen och efter ha harvat på ett tag så bestämde jag mig för att prova på ett halvmaraton, vilket jag gjorde vid två tillfällen under 2014. Flera gånger under det året fick jag frågan om jag inte skulle springa en maraton också. Aldrig i livet, var mitt snabba svar.
Men ett frö såddes och med tiden så växte sig nyfikenheten i mig. Är 4,2 mil möjligt för mig att klara av? Har jag tillräckligt med pannben och kraft att springa så länge? Jag är envis det vet jag, men har jag tålamodet att träna och att göra en och samma sak så länge?

I samband med ett event som jag var med och arrangerade så pratade jag med en riktig långlöpare, Rune Larsson, som är känd just för att han springer långt och länge. Vi pratar här om lopp på 10 eller 24 timmar, så om någon kan det här med uthållighet så är det ju han. Jag frågade honom hur jag skulle tänka för att orka och om det här med att springa långt var någonting för mig. Jag trodde att han skulle komma med en massa tankar och tips på hur jag skulle lägga upp min löpning, träna intervaller och sådant, men istället så sa han: sänk tempot, då orkar du längre och då klarar du det.

Så från att ha springit och jagat km-tider så började jag nu öva mig i att springa långsamt. Det är inte det lättaste kan jag säga, speciellt inte när en som jag är en person som gärna rusar på och vill att saker och ting ska gå undan.
Sakta men säkert hittade jag det jag kallar mitt Rune-tempo, där jag känner att jag kan springa i evigheter bara jag får påfyllning av mat och dryck (och kanske ett toalettbesök). Peppad av Runes ord och min "långsamma" träning så bestämde jag mig, jag gör det! Jag springer ett maratonlopp!

Jag anmälde mig och för exakt ett år sedan idag, var det dags! Målet var att ta mig runt de 42195 metrarna runt Stockholm under maxtiden på 6 timmar. Precis efter start så började det regna och det regnade ordentligt och under hela loppet. Jag harvade på och efter 5 timmar och 14 minuter sprang jag genomblöt över mållinjen på Stockholms stadium. Vilken känsla! Jag har nog aldrig varit så frusen eller trött som jag var då, men lyckoendorfinerna dansade i kroppen och jag kände sådan otrolig glädje!

Så glad över att min kropp klarade det, att mitt psyke höll och att min envishet hjälpte mig både under förberedelserna och under loppet. Min fina medalj är ett kvitto på och bevis för att jag klarar så mycket mer än jag tror.

Jag lärde mig inte bara att jag kan springa långt och länge, jag lärde mig även att allt är möjligt bara man tror på sig själv och vågar. Det är en karamell att suga på länge och en bedrift som jag är stolt över att ha genomfört. Det är också någontng som jag har användning för i mitt övriga liv, både privat och på jobbet. Hur man väljer att utmana sig i vardagen skiljer sig åt, men har du en gång vågat det du trodde var omöjligt så är det lättare att göra det igen, och igen och igen…..

När det inte blir som jag tänkt mig, när det går trögt eller kanske åt skogen, då påminner jag mig om att jag är en maratonlöpare och klarar jag ett maraton, då klarar jag allt!

Jag kommer inte stå på startlinjen på lördag, men mina tankar är med dem som ska springa och det inte utan en liten känsla av avundsjuka. När jag tänker på att springa ett maraton pirrar det skönt i magen och funderingarna om ett deltagande 2017 har börjat gro.

Det var inte igår!

Inser att det är mer än ett år sedan som jag bloggade, men det känns faktiskt som igår....
Efter ett möte den här morgonen så gick jag in på min blogg & jag kände när jag läste några gamla inlägg att jag känner att jag saknar den. Saknar känslan av att skriva till ingen alls, eller till alla som vill läsa. Å den känslan är väl en bra drivkraft till att sätta igång igen? Så nu gör jag gör det! Väcker upp bloggen ur dvalan & kastar mig ut. 

Mycket har hänt under det här året, jag har utmanat mig själv mer än jag någonsin trodde var möjligt & jag har tagit några steg fram men även några tillbaka, mer om allt detta i ett senare inlägg.

Den här våren & sommaren står jag inför en ny stor utmaning som jag inte valde själv, utan som kom till mig & som jag måste ta tag i, gå igenom & leverera på.
Min chef sedan nästan sex år har valt att lämna bolaget för nya äventyr & det har väckt mer tankar & känslor hos mig än vad jag trodde det skulle göra. Obotlig optimist som jag är så är jag övertygad om att det blir bra till slut, men just nu är det lite uppförsbacke & det är inte så att jag ropar hurra varje morgon när väckarklockan ringer. 

Jag har fått en ny tf chef & det är en bra & kompetent person som jag känner sen ca ett år tillbaka. Vi jobbar på bra ihop, men det tar alltid ett par månader att "vänja" sig vid varandra & komma fram till ett bra sätt att arbeta tillsammans på. Så där är jag nu, i ett lätt uppförsbacke där vi lär känna, där jag får visa vad jag kan & vill & där vi tillsammans måste sätta ramarna för vårt samarbete framöver. 

Nu är bloggen igång igen, vaken & nyfiken på vad 2016 har att ge!

Ha det gott!

Att brinna utan att leka med elden

Jag tänkte först börja med att be om ursäkt för mitt frånfälle från bloggandet, men när livet rusar på i 180 km/timmen så måste jag välja bort saker & bloggen är en är en av de saker som då ryker från min ”att göra-lista”. Därför ber jag inte om ursäkt, jag konstaterar faktum, jag valde bort bloggen.

Det pratas om att det är viktigt att brinna för det man gör, att känna passion & göra sådant som ger en glädje & mer glöd.

Om vi tycker att det vi gör varje dag är roligt, utmanande & spännande så blir det enkelt & är det enkelt gör vi det snabbare & bättre plus att vi inte blir trötta på samma sätt.
Men det är viktigt att ha elden under kontroll, så det inte går överstyr & vi brinner av helt & hållet eller att vi bränner våra ljus i båda ändar.

Att gå från att brinna till att knappt glöda är inget långt steg, det enda som krävs är att bränslet (eller syret) tar slut & inget nytt tillförs.

Även den mest engagerade & till uthållige tar slut utan påfyllning av energi. Därför gäller  det att hitta sin egen bränsledepå & göra tillräckligt många depåstopp för att kunna ladda om & för att orka hålla elden vid liv.

Om du inte själv kan se hur fort du springer & de signaler du sänder ut så gäller det att din omgivning fångar upp dem & dig. Tar time-out, ger dig andrum eller bara frågar hur du mår. Det kan räcka för att du själv ska börja reflektera på när du senast fyllde på med bränsle, precis som varningslampan i bilen gör när tanken börjar bli tom.

Hur man fyller på & med vad är individuellt. Det viktigaste man måste göra är också det svåraste. Du måste säga nej & välja bort, du måste vara modig. Inte för att sätta någon annan i skiten utan för att rädda dig själv. Tänk på säkerhetsvideon när du sitter på ett flygplan, se först till att du själv får syre, innan du hjälper de runt omkring.

Alla har vi väl någon i vår närhet som inte bara luktat på tapeten utan även sprungit rakt in i den, kanske har du det själv? Har man "tur" kliver man rakt igenom & kommer kanske snart ut på andra sidan väggen, med nya insikter, ny kraft & med framtidstro. Men alldeles för många hamnar mellan tapeten & väggen & står där i spacklet & stampar, oförmögna att gå åt något håll alls. Då, när varje dag & kanske varje andetag ett maratonlopp finns det ingen quick-fix eller energibar som får igång dig igen, då är det bara ren syresättning som gäller.

Det är en svår balansgång & det finns lika många lösningar som det finns människor som behöver dem, det gäller bara att rätt person hittar sin lösning.

Så till dig som brinner vill jag säga: tänk på att inte brinna för mycket utan att ta regelbundna stopp för påfyllning av energi. Till dig som har brunnit för mycket vill jag ge en stor kram med massor av energi, kärlek & mod.

Kan man tävla i allt?

Hela Sverige är infångade i "mello-träsekt" & alla har en åsikt om låtar, artister & paus-underhållning vare sig vi följer det slaviskt eller mest från sidan. Det rasas, hyllas & dissas från höger till vänster & den återkommande frågan är: kan man tävla i musik? Vilka fördelar har kända artister mot nykomlingar, stora skivbolagsplånböcker mot små börsar & hur mycket påverkar media?

Samtidigt har skid-VM gått av stapeln i Falun & Sveriges fantastisk trupp har slagit rekord i antalet medaljer under ett VM. Även här finns diskussionen om vem som har fördelar av mycket snöande eller lite under loppet, rätt vallateam eller är det helt enkelt förmågan att vara bäst när det gäller?

För ett år sedan fick jag utmärkelsen Office Profesional award & för någon vecka sedan fick min superkollega Pernilla den fantastiska utmärkelsen Upcomming profesional Award. Båda priserna delades ut i samband med konferensen Vidgade Vyer i Stockholm. Även här kommer ju frågan: kan man verkligen tävla i att vara bra på sitt jobb?

Om du frågar mig, så kan man tävla i allt! Men det är svårt att tävla när man inte kan påverka utgången fullt ut, när någon ska bedömma det jag gör & det inte så stor roll hur tjockt pannben jag har.

Jag älskar att tävla så jag skapar jag mina egna tävlingar i min vardag, jag utmanar mig själv & tävlar, mot mig själv eller mot andra (med eller utan deras vetskap) i allt från att orka springa en sträcka snabbare än sist, vara före någon uppför trappan eller först in i tunnelbanevagnen. Barnsligt kanske, men görgött me den härlig spänningshöjare i vardagen.

Jag har alltid gillat att vinna men på senare tid har jag även insett att jag har ett pannben som är mycket tjockare än jag trodde & det tar inte många sekunder innan hornen växer ut när det är tävling på gång.
Ibland beteer jag mig nog helt galet. Ett exempel är när jag för ett tag sedan var på gruppträning med en löpargrupp.  Att jogga tillsammans i en grupp gick finemang & jag brydde mig inte så mycket om hur jag låg till i klungan, men så snart en backe tornade upp sig så växte hornen & jag bara måste vara först upp.

Ikväll ska jag utmana mig själv att testa en för mig helt ny träningsform, HIT. Jag fick den beskriven som att "kräks du inte så kommer det i alla fall smaka illa i munnen" eller "man dör nästan".... Avskräckande säger vissa, lockande & utmanande säger jag (just nu i alla fall), men vem vet hur det känns där & då?
Jo, den som lever får se.

Ha en underbart skön helg!

Planera är lätt, att hålla sig till planen är det svåra

Jag är en sån där som gillar att planera saker, som tycker att längtan & planering är en del av upplevelsen.
För mig betyder inte längtan till någonting annat att jag inte trivs där jag är idag & att  jag inte vill eller kan vara spontan utan ett sätt att krydda livet här & nu. Liksom suga på karamellen i förskott.

Men i vår roll är ju inte planering det lättaste, eller planering är lätt, att hålla sig till planen är det svåra! 
Vi ska vara förberedda men ändå flexibla, ha koll & struktur men ändå kunna se alternativa lösningar på nya eller gamla problem. Eftersom det är motsatser så är det ju inte det lättaste. Hur kan man planera sin vecka så att det finns tid för spontana möten, omflyttningar i kalendrar (som ju kan ta evigheter att få till) & så kallade brandkårsutryckningar?
Här kommer mina bästa tips:

• Ha "egen tid" uppbokad i kalendern så att du inte blir indragen i en massa möten & projekt. Dyker det inte upp något akut så har du tid att ta tag i surdegar som ligger & väntar.
• Ett annat sätt är att inte ha för många deadlines, jag har exempelvis tackat nej till att skriva protokoll på möten vars protokoll måste vara klara inom en viss tid eftersom jag har svårt att hålla deadlines med kort varsel, speciellt inte om det är långa möten som gör att mailkorgen är överfull när man är tillbaka.
• Gör en sak i taget. 
• Skriv ner sånt som dyker upp när du är upptagen med annat & gå tillbaka till den listan när du har "egen tid"
• Försök att hålla nere antalet mail i inkorgen, sortera, delegera & släng.
• Ta bort push-notiser i mobilen, du behöver ingen på minnelse om att du har mail, det vet du redan att du har. Att ständigt bli på mind om hur många olästa mail du har gör inte livet lättare.
• Lär dig att tacka nej
• Lär dig att ta hjälp & delegera
• Innan du tar tag i någonting som du får över dig, fråga hur bråttom det är & hur viktigt det är.
• Be om hjälp med att prioritera
• Arbeta fokuserat under en kortare tid (25 min) & ta mikropauser mellan. Detta kallas Pomodoro-metoden & ska enligt experterna vara det effektivaste sättet att få fullt fokus

Ha en härlig  vecka!

Gästbloggarvecka

Hej
Den här veckan gästbloggar jag på Företagsuniversitetets blogg. 
Trevlig läsning!
http://www.foretagsuniversitetet.se/Bloggar/Executive-Assistants/Vad-har-du-paa-din-axel

Tiden flyger

När det är stressigt & man har 1000 saker igång samtidigt & alla drar & sliter i en det är då som man vill att tiden ska stoppa upp eller i allfall gå lite långsammare. Men inte då, klockan går & dagarna passerar i en rasande fart & helt plötsligt har det gått en månad på det nya året!

Hjälp! Vad hände? Det var ju så mycket jag skulle hinna med....

Inget går enligt min plan, inte ens träningen inför vårens stora utmaning, som ju inte bara är en sporre & någonting jag längtar till,/fasar för det är även en välbehövlig ventil i en stressad vardag.
Utan träningen vet jag inte hur jag skulle orka. Det är viktigt med tid för återhämtning, tid för en själv. Vad man gör är helt valfritt, bara det är någonting man tycker om & mår bra utav.

Jag & min chef pratar ofta om vikten av att ha balans i livet. Den ena vågskålen (jobb) får inte väga tyngre än den andra vågskålen (fritid/återhämtning). Obalans fungerar korta perioder men  inte för för länge. Då tar man slut. Där gäller det att hjälpa varandra att hitta den där balansen.

Om ni inte redan pratar om det så är det dags för dig att föra upp det på agendan vid ert nästa samtal.