Tänk vilka tankar en vanlig brevkniv kan dra igång

Förra veckan var jag & höll en föreläsning på EUMA East och som tack för det så fick jag en fin brevkniv. Jag visade den för mina barn (10 och 14 år gamla) som lade sina pannor i djupa veck och tittade förvånat på den konstiga saken. ”Aha”, utropar den yngsta, ”det är en sån där gammaldags sak som man öppnar kuvert fint med… men vem gör det?” I nästa stund säger hon, ”den är tung så man kan slå dumma personer i huvudet med den och det kan ju vara bra att ha!”

I våras var familjen och provkörde en ny bil, säljaren försökte med alla medel att övertyga var och en i familjen om att den här bilen var svaret på våra bildrömmar. ”Titta här”. Säger han och pekar på stereon, ”den har en CD-växlare för sex skivor, bara att mata in och lyssna i timmar”. Tonåringen ser frågande ut och när vi sitter själva i bilen utbrister hon: ”vem har ens sex CD-skivor, alla normala har väl Spotify!”

Så nu sitter jag här med min ”brevknivsbatong” och funderar lite på det här med saker som i den ena stunden anses vara modernt och kanske livsnödvändigt till att i nästa stund vara helt bortglömt eller kanske har fått en helt ny funktion.

När jag började jobba som receptionist i början av 90-talet, fanns inte mail på kontoret. Meddelanden skrevs på små lappar, tillverkade just för det ändamålet (vad gör tillverkaren av de blocken idag?) och lapparna lämnades över allt eftersom man hade tid att lämna över dem.

För att inte tala om den nästan heliga teleprintern som stod i ett hörn av resebyrån som jag jobbade på ett kort tag efter gymnasiet. På den skrev vissa utvalda medarbetare snabba och korta meddelanden till hotell världen över, för alla hade ju inte den där moderna faxen som stod på sin tron i ett annat hörn av kontoret.

Äldre kollegor berättade om turismens ”barndom” där flygplan och båtar fanns som planritningar som fylldes upp genom att resenärens namn helt enkelt skrevs på en stol eller en hytt och så var den bokad så snart det var synkat med flygbolaget eller rederiet i fråga.

Vem faxar idag och vem kan ens starta en teleprinter och läsa de långa, smala och väldigt kryptiska meddelanden som kommer ut ur den?

Hur många assistenter kan konsten att stenografera och hur många skriver protokoll för hand för att sedan renskriva på datorn?
Vem minns ljudet av snurrplattan på telefonen eller när skrivmaskinen bytte rad? Vem minns hur det var när man snällt fick sitta och vänta på ett telefonsamtal eftersom telefonen inte gick att ta med sig i fickan och  när man som tonåring ute på stan alltid var tvungen att ha 2 kronor i fickan så att det åtminstone gick att ringa hem?

Med den teknikutveckling som har varit de senaste 30 åren så känns det ibland som att jag är stenålders, men det är bara att ta sig an den nya tekniken och försöka hänga på i utvecklingen, annars är man ju helt ute!

Så vad är självklart idag och helt borta i morgon?

Ja, vem vet? Min utmaning just nu ligger i att jag har gett mig den på att lära mig handkontrollen till vårt Play Station…, men jag bara undrar: vad är det för fel på en vanlig fjärrkontroll?

Ha det gott!

 

 

 

 

 

Nyfiken i en strut!

Jag har i hela mitt liv fått höra att jag är nyfiken & det har ofta varit med underförståelsen att det är någonting negativt. Å det är sant, jag ÄR nyfiken, men jag vägrar att acceptera att det skulle vara negativt. Om jag inte frågar får jag oftast inte veta & allt beror väl på vad jag gör med den nya kunskapen. 
Jag frågar för att jag vill veta, för att förstå & för att kunna hjälpa. Jag frågar för att kunna utvecklas både som människa & i mitt jobb & jag frågar för att jag är övertygad om att den som frågar får svar. 
Alla som brinner för något älskar att berätta om det för andra & det spelar ingen roll om det är ett fritidsintresse eller profession, brinner man så gör man. Att då få frågor om vad man gör, hur & varför lyfter personen & han/hon får framstå som en kunnig expert. Genom mina frågor får jag alltså någon annan att lysa samtidigt som jag lär mig någonting nytt. Två flugor i en smäll. 
Att fråga om råd & fråga om hjälp är någonting som vi alla gör dagligen men vissa frågor är svårare att ställa, men även de frågorna förtjänar ett svar.  Fråga dina kollegor vad de tycker om ditt beteende, vilka egenskaper du har & ditt arbetssätt. Det är utmanande & läskigt, men du växer, & lär dig en massa, jag lovar. För att göra det mindre jobbigt så kan du fråga via mail, då slipper du en pinsam tystnad i väntan på ett svar.  Ett annat bra tillfälle är när någon ger dig beröm, be dem utveckla vad det var som du gjorde som var bra istället för att bara säga tack.  Utmana dig själv, våga fråga! 
En annan bra sak med att fråga mycket är att du blir en jäkel på frågesport! 

Ha det gott vänner!

Är du en stjärna på ditt jobb?

Hej fantastiska executives/assistenter/side-kicks/sekreterare (eller vad ni nu kaller er på jobbet)
Fantastiska är ni i allafall, det är vet jag!
Nästan varje dag är jag i kontakt med andra assistenter, både internt & externt & jag slås ofta av hur duktiga & kloka alla är.
Det känns ibland som att det inte finns några problem i världen som vi inte kan lösa tillsammans, men då pratar jag såklart inte om Ebola, IS & Ukraina utan kalenderpanik, möteslogik & andra vardagsbestyr som är viktiga i den lilla världen där vi rör oss.

Är du en stjärna på ditt jobb eller känner du en?
Missa inte att nominera henne/honom till utmärkelsen Office professional Award 2015 eller är du eller känner du en spirande talang så nominera till Årets Upcoming Office professional.
Mer information finns här: http://www.officeprofessional.se/

Det är bara Jante som säger att du inte kan be din chef eller kollega att nominera dig eller varför inte nominera dig själv?
Du är ju grym!

Trevlig helg på dig förresten, snart är den ju här!

Att tanka energi

Att livet rullar på i ett högt tempo är ju numera en del av livet.  Vi rusar fram & försöker hålla jämt  tempo med alla runtomkring & ibland går det så fort så att man nästan blir yr. 
När man är så där stressad så man inte ens tar sig tid att gå på toaletten. Axlarna åker upp & andningen blir ytlig & når inte ner i magen så som den ju borde.  
Det är då man ska ta  sig tid att tanka energi!
Gör någonting som du tycker om. Baka, spring, sy, safta, sylta, läs en bok, ta ett bad eller se en film. Vad som helst som ger dig energi att orka lite till. 
Ikväll har jag varit på en välbehövlig "tankning" & träffat assistent-/nätverkskollegor som jag lärde känna vintern 2012/13 då vi sågs ett par dagar varje månad under ett halvår & de ger mig sån energi. 
Jag blir glad bara att tänka på dem så då är det ännu härligare att ses "IRL". Alla var inte där  & det är inte så konstigt eftersom vi bor utspridda över landet , men vetskapen om att "mina tjejer" finns där ute & i mångt & mycket delar min vardag gör tunga dagar lite lättare. Men nu åker jag hemåt med ny energi i bagaget så att jag klarar mig ett tag till   
Kram på er! 

Ändrade planer

Snart har ännu en vecka passerat & jag har hunnit ungefär hälften av det jag hade tänkt. En ganska vanlig vecka alltså. 

Vissa saker har jag aktivt valt bort för att jag inte hunnit & jag har prioriterat om i min lista men när "någon annan" prioriterar åt mig det är då det skaver...

Vem är då den där "någon annan"?

Ibland är det chefen, men oftast är det någon eller någonting som du inte kan kontrollera, mitt fall den här veckan var det tekniken.

I tisdags skulle jag sitta hemma & jobba för min yngsta dotter hade ett läkarbesök inplanerat & jag hade ju ändå en mailbox att rensa, två mötesprotokoll att skriva & en del kallelser att skicka så det passade ju bra att göra det. 

Morgonen började bra & jag fick iväg en hel del som legat & väntat (mognat) ett tag. Helt plötsligt fryser skärmen & jag ser hur program efter program stänger ner.  Jag tänker att det är ju ingen ide att ringa IT innan jag provat att starta om så jag gör det, men vad händer då? Jo när datorn går igång igen inser jag att ett av de två program som jag behöver för att kunna jobba på distans är borta & när jag ringer IT så visar det sig att det avinstalerats & självklart kan det inte återinstalleras om jag inte är på kontoret.. Jo men heja!  

Fungerar inte så bra att jobba då liksom... Jag var så arg så tårarna brände bakom ögonen & jag kände hur axlarna åkte upp & stressknuten i magen växte. 

Så jag gjorde det enda rätta. Jag skrek några väl valda (numera cecurerade) ord & sedan gick jag & städade ett badrumsskåp. 

Det var liksom ingen ide' att hetsa upp sig mer än så eftersom jag inte kunde påverka situationen (jag har långt till jobbet & kan inte bara svänga in & få det fixat) där & då. 

Att-göra-listan blev inte så mycket kortare den dagen, som jag planerat, men oj vilken ordning jag har i badrumsskåpet. 

Superbloggveckans sista inlägg

Hej
Här kommer mitt sista inlägg i Företagsuniversitetes gästblogg.

Den här veckan har verkligen sprungit fram, det säger jag i och för sig nästan jämt, men den här gången menar jag det verkligen. Jag vet inte om det är gästbloggandet i sig som ökat på tempot eller om det är det faktum att det råkade sammanfalla med en annars väldigt hektisk vecka, fullt ös har det varit i alla fall.
Som ni kanske noterat så bloggar jag om livet som assistent http://perfektsidekick.blogspot.se i vanliga fall. Där delar jag med mig av livet som assistent & side-kick, jag blandar högt & lågt & försöker att få till ett inlägg i veckan. Ni får jättegärna följa min blogg.
Är ni intresserade av att veta mer om min föreläsning om hur man blir ett team med sin chef, så har Inhouse filmat ett av mina framträdanden & det hittar ni här: http://www.youtube.com/watch?v=ACt4j3-mS7M (skämskudde fram....)
Ni är också välkomna att kontakta mig på maria.gottberg@skandia.se om ni vill veta mer
Som avslutning vill jag tipsa er om det fantastiska tal underbara, begåvade Emma Watson höll inför FN för några dagar sedan. Tårar i ögonen & ett stort leende, allt på en gång. Ingen skämskudde här inte. http://www.youtube.com/watch?v=p-iFl4qhBsE

Jag önskar kommande bloggare lycka till & en härlig helg till er alla!

Jag stjäl från mig själv

Hej
IIbland lyckas man ju bättre än man förväntat sig & då gäller det att suga på karamellen länge, länge.
Så idag bjuder jag på gårdagens gästblogginlägg på Företagsuniversitets blogg för Executiva Assistenter för jag tycker att det blev så bra (självskryt - kittlar dödsskönt i kistan) & det är någonting som är viktigt men som vi kanske inte sätter ord på, vi förutsätter bara att allt ska fungera, utan någon som helst ansträngning eller tanke.
Så håll till godo, här är min text om hur man blir ett team med sin chef.
Kram Maria

**************************************************************************************
Som ni kanske läst i presentationen av mig så hade jag & min chef inte någon toppenstart på vårt samarbete. Som tur är kan vi idag titta tillbaka på den tiden & skratta åt det & jag tror att vi båda ser oss som vinnare på den resa som vi har gjort tillsammans.
Vårt första samtal var verkligen inte roligt, han tittade mig i ögonen & frågade rakt & ärligt vad jag kunde göra för honom som han inte kunde göra själv. Det uppstod en besvärande tystnad kan jag säga…
Till hans försvar kan jag säga att han kom från en mindre del av vår koncern där alla skötte sin egen del & man hjälptes åt där det behövdes & samarbetet flöt bra eftersom man visste exakt vem som gjorde vad, när & varför samt att kontoret var inte större än att man lätt kunde fånga den man behövde prata med direkt när det behövdes. Han hade dessutom aldrig haft någon assistent och hade ju just därför inte fått se och uppleva vilken positiv skillnad det kan göra när man är en hårt arbetande chef med många olika uppdrag och många direktrapporterande.
Det måste ha varit en stor kontrast att komma till huvudkontoret i Stockholm där det inte bara är många fler personer, det är även olika bolag & längre beslutsvägar.
Men hur gjorde vi då för att få till det samarbete som vi har idag & som vi båda tycker fungerar bra? Till att börja med så bestämde jag mig under det där jobbiga samtalet, att jag minsann skulle besvara hans fråga med det jag kan bäst: att leverera som assistent!
Här kommer lite tips på hur jag tror man gör det på ett riktigt bra sätt:

• Ha tilltro till din egen förmåga - du måste vara självgående, leverera med kvalitet, göra skillnad, vara ödmjuk & samtidigt ha skinn på näsan.
• Ha förtroende för varandra – er relation måste bygga på ömsesidigt förtroende, öppenhet, integritet, lojalitet, ansvarstagande & tydlighet.
• Våga fråga, ifrågasätta & be om hjälp – du behöver inte kunna eller vara bäst på allt.
• Var ärlig med vad du kan & vad du inte kan, vad du vill & vad du inte vill. Vissa av våra arbetsuppgifter kommer med jobbet, så är det för alla, men våga be om hjälp från andra när du känner att det behövs.
• Var bättre än din chef på vissa saker & glöm inte att påminna honom/henne om det ibland.
• Lär dig vilka som är dina styrkor, se till att lyfta dem ytterligare & fortsätt att utvecklas därifrån du är.
• Ta reda på dina svaga sidor & jobba med dem för det som är dåligt kan alltid bli bättre. Om det är svårt, be om hjälp. Fråga om råd, be om återkoppling på ditt jobb & ditt beteende, lyssna i ditt nätverk, var nyfiken på vad du kan göra bättre eller på ett annat sätt.
• Våga tacka ja till utmaningar, våga se dina rädslor i ögonen & låt dig utvecklas till någonting större.
• Ha roligt på jobbet!

Idag har vi ett nära samarbete & vi kan ibland vara så synkade att vi tänker på samma sak samtidigt. Vi kompletterar varandra & han vet att jag gör det jag lovat & jag vet att han backar upp mig & står bakom de beslut jag fattar i min roll.
Naturligtvis ligger en stor del av vår framgångssaga i att vi synkar som individer och att våra respektive personligheter passar bra ihop – det är något som gäller i större eller mindre utsträckning i alla relationer. Där har vi haft tur, men en lika stor del handlar om ett medvetet och intensivt arbete med att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för att vi ska kunna bli ett team och DET kan alla göra!