Vad var det som hände?

Vad hände egentligen med den där semesterkänsaln som jag tänkte hålla kvar länge? Vad hände egentligen med de där skorna som man kan gå barfota i & som jag ju skulle använda långt in på hösten?
Två & en halv vecka har gått sedan jag trevande tog mig tillbaka till jobbet efter en lång härlig semester & plattan är satt i mattan & strumporna är på liksom höstjackan.
Det sa liksom bara pang så är vardagen tillbakainstallerad.

Den här veckan får jag ett annorlunda avbrott då jag & min chef ska delta på en konferens för asistenter & vi ska samtala om hur man får till ett gott samarbete mellan chef & assistent. Det ska bli kul.

Men först ska jag inleda dagen med en finfika med en trevlig kollega för att fira lite!
Ha det gott!
//Maria

Min teori

Hej
Så var man då tillbaka. Allt som man inte hann med innan semestern finns kvar & högen med allt som ska göras har växt alldeles av sig själv verkar det som.

Sommaren har ju varit fantastisk här i Sverige & alla har vi laddat med solenergi & D-vitamin inför hösten & vintern så att det räcker & blir över. 
Efter regniga somrar så pratas det mycket i media om att vi blir sjukare om vi inte får tillräckligt med sol under sommaren, så det ska bli lite spännande att se om alla håller sig friska & krya i höst & vinter.
Jag försöker precis som de flesta andra hålla kvar sommaren & semesterkänslan lite & det brukar fungera lagom till skolstarten. Så snart barnen börjar skolan så känner jag en längtan till sköna strumpor, varma tröjor & tända ljus, gärna en redig höststorm på det också. Men det får gärna vänta lite till.

Jag har en teori om att när man kommer tillbaka efter en lång semester så är alltid dag tre jobbig & dag sex är superjobbig. Jag ska förklara hur jag tänker.
De första dagarna är man i pryo-stadiet:"hej, vad kul att ses", "vad har du gjort?", "vad brun du är", "har du haft det bra?" hörs var man än går. Man börjar beta av mailboxen & alla har överseende med att man inte är uppdaterad till 100 %.
MEN! Dag tre börjar det sjunka in.... Hjälp vad många lösa trådar det finns & hur ska jag få tiden att räcka till? 
Sen den värsta dagen, dag sex, då är man inne i hjulet igen & i ett svagt ögonblick så undrar man om man ens haft semester...
Som tur är så går det över lagom till dag sju & då är man tillbaka på banan & man gasar på med plattan i mattan, för det är mycket som ska hinnas med innan julledigheten... det är faktiskt bara 19 fredagar kvar innan julafton!

Jag fick tips om en rolig artikel i San Francisco Chronicle som jag hoppas att även ni finner intressant. 
http://www.sfchronicle.com/business/article/Executive-assistants-are-powers-behind-the-throne-5684501.php?cmpid=twitter-premium&t=984161019300af33be#/0

Trevlig läsning & på återseende!

Nu ska jag svära i kyrkan….

Sista inlägget innan sommaruppehållet kommer att handla om det hetaste samtalsämnet just nu & det är inte fattigdom, supervalår eller Fotbolls VM, nej det är vädret.

Med vädret är det ju så att det bara är att gilla läget, det enda man kan göra är att acceptera & göra det bästa av situationen. Har man möjligheten kan man ju solsäkra sommaren med en resebokning, men då finns alltid risken/möjligheten att vädret vänder & de som är kvar hemma får njuta av ett härligt högtryck.

Det vore ju höjden av olycka! Eller inte. Om det skulle bli fantastiskt väder hemma i Sverige just den veckan som jag har fötterna i Medelhavets klarblå vatten så unnar jag verkligen det till dem som befinner sig kvar hemma.

Eftersom vädret inte går att påverka så försöker jag att inte låta mig bli styras av det, men det är inte lätt. Speciellt inte nar man som jag är frusen & nästan alltid tycker att det drar kallt, men det får man lösa med en stor portion tålamod & en varierad garderob för att  kunna låta lusten styra istället för nederbörden.

Det är ju som sagt den hetaste snackisen var vi än går så här års, folk är deprimerade, metrologerna får skäll för att vädret inte levererar & vi suckar & undrar varför vi bor där vi bor.

Så varför inte dra igång med en liten väderrevolution!

Om vi alla skiter i vilket väder det är & gör det vi känner för just nu så kanske fixeringen släpper & vi blir alla lite lyckligare.
Vi är ju uppfostrade med att man ska vara ute på sommaren när solen skiner, inne är vi ju resten av året. Men nu tänker vi om, vill du vara inne & se en film mitt i juli så gör det, utan dåligt samvete, vill du bada i spöregnet så gör det.

Det är ju så ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” & till syvende & sist är det bara du & din inställning som avgör om sommaren blir bra eller inte.

Jag önskar er alla en trevlig sommar!

Kram

Att ta sig tid

Idag var sista dagen i skolan för mina barn & planen var att delta på skolavslutningen på förmiddagen & sedan koppla upp mig & jobba hemifrån på eftermiddag. Då skulle jag ju hinna vara både mamma & effektiv medarbetare på samma dag! 

Men i morse när jag vaknade så tänkte jag om & jag bestämde mig för en heldag med mina tjejer var en bättre plan. Nu när dagen snart är till ända så känns det som rätt val. Vi har ätit en god lunch & haft en mysig eftermiddag tillsammans. Eftersom solen beslutade sig för att gå i moln under eftermiddagen så har vi firat in sommarlovet med ett Harry Potter-race, en helt perfekt eftermiddag om ni frågar oss.

I morgon kommer inkorgen att vara full igen & att göra listan kommer att vara lite längre än jag tänkt, men vad gör det?  Jag har ju tankat energi på det bästa sätt som finns. 

Jag, liksom många andra, jobbar i perioder väldigt mycket & det går ut över familjen. Det är inget vi önskar, men ibland måste man faktiskt. Då gäller det att under lugnare perioder tillåta sig att göra tvärtom & ta lite ledigt för att vara med dem som får stå åt sidan när det är mycket.  I långa loppet måste vågskålarna väga jämt.

Men jag tror att barn mår bra av att se att de vuxna i deras omgivning tycker om sina jobb & är stolta över vad de presterar varje dag, att de gör skillnad & att de gör något som är till nytta för någon annan oavsett vilket yrke de har. 
Om barnen vet vad vi gör hela dagarna, om de vet att vi har roligt på jobbet & de känner att vi kan stå för det vi gör så får de inte bara en bättre förståelse för varför vi jobbar, de får också en förståelse för att det är faktiskt viktigt att ha ett jobb man trivs med & inte bara något som man gör för att man måste samtidigt som man räknar ner dagarna till nästa semester, ledighet eller långhelg. 

Så tänker jag, stämmer det eller är det bara ett sätt att ursäkta mig själv när vågskålen väger ner för mycket på jobbsidan & familjen får stå åt sidan? 
Vem vet?

Jag gjorde det igen!

Så stod jag då där igen. Nervös med tusen fjärilar i magen, en natts dålig sömn i ögonen & en panikslagen undran över vad jag gjorde där...

I vintras var jag en av de tre finalisterna i Office Proffesional Award 2014 & förutom äran att vara nominerad  fick vi även ett varsitt presentkort på tre mentortillfällen hos Inhouse.

Med två mentorträffar avverkade så kan jag säga att det gett mer än jag någonsin trodde! Inte nog med att en av träffarna inspirerade mig till att börja blogga,  det resulterade även i en frukostföreläsning inför deras nätverk av assistenter & de som rekryterar assistenter. 

Jag har hållit min föreläsning på temat "Hur man blir ett bra team med sin chef" vid några tillfällen & då har ju målgruppen varit assistenter. Den här gången var det även andra i publiken & det var lite extra pirrigt. Men samtidigt så är det jag pratar om något som borde fungera för alla som jobbar tätt ihop, inte bara mellan chef & assistent.

Jag har nu hållit föreläsningen ett par gånger (& om några veckor är det fantastiskt nog dags igen). Det är skräckinjagande men samtidigt väldigt, väldigt roligt, det är utmanande men ger en adrenalinkick som sittter i lång tid efteråt. Så jag kommer att fortsätta prata så länge någon vill lyssna & jag fortsätter blogga så länge någon läser. 

Vill du veta mer om Office Proffesionals Award kan du klicka på den här länken http://www.officeprofessional.se/  Kanske blir det du som står som vinnare nästa år?
Vill du veta mer om min föreläsning så hör av dig.

Trevlig nationaldag på er & trevlig helg, må solen skina över oss alla!

Vågar du?

Att våga är förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv. De kloka orden kom från Sören Kierkegaard & det är ju så sant.

Att gå på i de invanda fotspåren är enkelt & oftast totalt oläskigt. Det är klart ibland händer det saker som man inte förutspått eller önskat & då kan det bli darrigt & kanske riktigt otäckt ett tag, men snart faller man in i den vanliga trallen igen & man vandrare på den där upptrampade kända stigen. Kanske lärde man sig någonting under vägen? Kanske uppskattar man livet & sina nära & kära lite mer eller så var det helt enkelt inte så farligt när man ser det i backspegeln. Det lunkar på & man är lugn, trygg & säker ett tag framöver.

Men hur ofta utmanar ni er själva att gå utanför den berömda boxen? Att kasta sig ut i det okända, lite obekväma, hur ofta gör ni någonting som ni inte trodde att ni skulle våga?

Jag är ingen äventyrare som bestiger berg, genomför en Ironman eller vandrar en lång pilgrimsvandring. Nä, jag är nog för bekväm för det, men jag har insett att jag mår bra av att utmana mig själv. Känslan innan det är dags är fruktansvärd. Jag är nervös, ångrar mig, kallsvettas & undrar om jag verkligen är vid mina sinnens fulla bruk, men känslan efteråt slår nästan ALLT. Det adrenalinpåslag som man får när man har genomfört någonting utmanande är fantastiskt & den kan man leva på länge, man känner sig oövervinnerlig. Det är en sådan där känsla som man vill att alla ska få uppleva & man vill framförallt uppleva den igen.

För några år sedan berättade jag för min chef att jag vill bli bättre på att tala inför folk, jag kände mig alltid så obekväm & felplacerad när jag stod i rampljuset & jag ville ha stöttning i att bli bättre på det. Utan att jag riktigt märkte det så började han pusha på mig i olika sammanhang där jag, likaväl som någon annan i gruppen, kunde hålla en presentation eller föra flera personers talan. Situationer där jag normalt tagit ett steg tillbaka & låtit någon annan prata, fastän jag ju egentligen tycker väldigt mycket om att tycka & tala. När jag sedan vid den här tiden förra året fick en förfrågan om att föreläsa på en assistentkonferens på temat ”Hur man blir ett team med sin chef” & jag hörde mig själv tacka ja så trodde jag att jag blivit galen.  Men jag skrev mitt tal & filade på mitt framträdande & gjorde det, inte bara en gång utan två inom loppet av några veckor. Det var rent ut sagt skitläskigt & jag var så skakis, men jag älskade det! Jag har nu hållit min föreläsning några gånger, några fler är inplanerade i vår & jag hoppas att det blir fler tillfällen framöver. Den feedback jag fått, både direkt & efteråt är underbar & bidrar till att jag utvecklas som person både privat & i min yrkesroll.   

Ikväll är det dags för en helt annan typ av utmaning, det är dags för sommarens bootcamp/militärträning. Ja, du läste rätt! Jag gjorde detsamma förra sommaren & jag anmälde mig igen trots att jag nu vet vad som väntar. Jag vet hur jobbigt det kommer att bli, hur ont jag kommer att ha & att jag kommer att ångra mig många gånger, men jag vet också hur härligt det kommer att kännas efter varje enskilt pass & hur stark jag kommer vara i både kropp & själ efter sex träningsintensiva veckor.

Vad skulle du vilja våga? Har du ens tänk på det? Om inte, tänk tanken högt för dig själv eller dela den med någon annan. Jag tror att om man uttalar sin dröm/vilja högt så blir den mer konkret & du vet aldrig vad som händer för ett tu tre har du sagt den till någon som faktiskt hjälper dig att ta språnget.

Jag är ju inte ensam!

Hej
Jag är fortfarande i lite av ett chocktillstånd på responsen efter förra veckans inlägg. Inte trodde jag att det skulle vara så många som återkopplade och/eller delade vidare mina tankar om livspusslets vara eller inte vara.
Jag vill dela med er av en artikel som jag hittade för ett tag sedan på samma tema
http://chef.se/sa-botar-du-din-buzyness-las-artikeln-som-forandrar-ditt-liv/

Kanske kan vi starta en ny trend? Vi kan ju i alla fall börja med att påpeka galenskapen med livspussel när det kommer upp som samtalsämne.

När chocken har lagt sig så återkommer jag med ett nytt inlägg med nya tankar & betraktelser. Tills dess får ni en bild som jag ofta återkommer till & som har hjälpt mig flera gånger, håll tillgodo!

Ha en härlig helg i solen!